förutsättning måste äfven vattenvärk och rätt till tillgodonjutande af drifkraften i strömfall vika, om vattenvärkets undanskaffande eller ändring eller strömfallets utgräfvande erfordras för sänkningens utförande. En sådan skyldighet inträder dock i fråga om odalvärk eller sådant vattenvärk, som anlagts med behörigt tillstånd utan förbehåll om dess undanskaffande i och för sjösänkning, endast där fördelarna af sänkningen äro minst dubbelt så stora som värdet af den rätt och förmån, som egaren af värket måste afstå.
För inrättande af kanal eller farled eller utförande af allmännyttig vattenafledning är dock kronan samt för sistnämda ändamål äfven enskilde berättigade att mot ersättning för förlust och skada värkställa strömrensning.[1]
En positiv skyldighet att befrämja vattenafledning är härjämte påbjuden i fråga om dag- och öfverflödsvattnet. Den, hvars mark skäres eller beröres af dike och af detta har gagn, är nämligen skyldig att i mån af den nytta, diket bereder marken, deltaga i dikningen och dikets framtida underhåll.[2] Nyttan utgöres af skilnaden i jordens värde före och efter vattnets afledande, hvarvid i regeln dikning endast till fem kvarters djup förutsättes. Nämda skyldighet har dock i tillämpningen, i konsekvens med den legislativa grunden för dess påbjudande, utsträckts till all mark, som är så belägen, att torrläggning af densamma, utan öppnande af skild biledning, omedelbart genom diket eger rum. I öfrigt beror diknings utförande af flere gemensamt på aftal, hvarvid dock delaktighetsmåttet i saknad af annan uttrycklig öfverenskommelse bestämmes af enhvars nytta af diket. Begagnas däremot någons dike för annans mark, är dennas egare skyldig att såväl ersätta den andel af dikningskostnaden, beräknad efter dikets värde för tiden, som vid deltagande i dikningen skulle belöpt sig på honom, som ock att i samma förhållande deltaga i dikets framtida underhåll. Järnvägsegare är härjämte skyldig att inrätta och underhålla afloppsdiken under banan på sådana ställen och till sådan bredd och