egenmäktiga afhändandet anses dock icke hafva afbrutit besittningen, där restitution i följd af öfverklagande eger rum, men likaledes där besittningsbiträde eller ställföreträdare i besittningen tillvällat sig själf densamma, eller den, som utöfvar en begränsad sakrätt motsvarande besittning, egenmäktigt öfverskrider denna. Ett afhändande föreligger ännu ej vid handlingar, hvilka väl såsom sådana innefatta utöfning af en besittares befogenhet, men icke hindra besittaren från sakens fortfarande nyttjande. Men dylika handlingar medföra, om de ej öfverklagas, att den förres besittning gentemot den senare icke är ohindrad, hvilket har till följd, att han icke åtnjuter fördelarna af besittning i deras inbördes förhållande.
Då saknaden af besittningsvilja icke allena för sig, utan endast en motsatt vilja har besittningens förlust till följd, medför icke heller besittarens död, att saken är ledig att tagas i besittning af annan. Såvidt det objektiva förhållande, hvari därförinnan kom till uttryck att saken befann sig inom området för den förres omvårdnad eller nyttjande, fortbestår efter hans död, upprätthålles tvärtom besittningen för besittarens rättsinnehafvare af hans besittningsbiträden, resp. den, som i anledning af dödsfallet frivilligt åtagit sig eller af myndighet förordnats att handhafva ett sådant sysslande, intill dess antingen rättsinnehafvaren eller förordnad syssloman tagit saken om händer, eller densamma i fall af testamentariskt förordnande sätter i kvarstad. Men äfven där ett annat förhållande eger rum, såsom då okänd man under färd plötsligt aflider eller någon under jakt dör i följd af vådaskott, får den egendom, som han bär på sig eller medhaft och hvars läge i rummet sålunda tydligt visar, att detsamma befann sig i hans besittning före döden, icke af annan omhändertagas annorlunda än för att tillhandahållas den dödes rättsinnehafvare.[1]
Värkan af all besittning är befogenhet för besittaren att med egen makt, således ock med våld, om ändamålet det
- ↑ M. B. 42: 4.
