hvardera maken blir samegare jämte den andre till den egendom, som förut tillhört denne, såvidt giftorätt i sådan egendom eger rum. Af samma slag är inträde i ett bestående bolag, hvarigenom den inträdande bolagsmannen blir samegare med bolagets förre delegare till bolagsegendomen. Ett fång föreligger däremot icke vid enskild bolagsmans utträdande ur ett bestående bolag, enär nämligen detta blott har till följd, att hans sameganderätt bortfaller, och således formelt accrescens eger rum.
Härledda fång äro arf, testamente, gåfva och öfverlåtelseaftal. Den finska rätten känner emellertid icke en generell aftalsform för öfverlåtelse af eganderätt, än mindre ett abstrakt öfverlåtelseaftal, utan blott olika slag af causalaftal, som innefatta eganderättsöfverlåtelse. De viktigaste slagen af sådana aftal äro köp med dess underarter skatteköp och exekutiv auktion, skifte, hvaraf boskiftet och det i sammanhang med jorddelning försiggående bytet äro underarter, äfvensom införsel. Utom dessa kunna nämnas exempelvis egendoms sättande under bolag eller gifvande i försträckning eller betalning. Derivativa fång äro vidare egendoms förvärkande samt börds- och annan lösning, med undantag af expropriation.
Originära fång äro – utom egendoms förklarande förbruten – expropriation, förarbetande eller såkallad specifikation, sammanfogning, sammanblandning, vinnande af afkomst, ockupation, fynd, häfd och de i lag erkända extinktiva förförvärfven af lösegendom.
De derivativa fången falla till större delen utom sakrätten. Läran om arf, testamente och boskifte har sålunda sin plats i arfs- och familjerätten, de obligatoriska aftalen åter i obligationsrätten. Af de till sakrätten hörande fången förekommer förvärkandet såsom ett själfständigt fång endast, där denna påföljd inträder i anledning af en saks sammanfogande eller sammanblandande med en annan, men innefattar i öfrigt blott ett uteslutande af rättigheten till ersättning för nedlagd kostnad eller, i vissa fall, af de värkningar, hvilka eljest inträda vid ockupation, hvadan för
