ankommer likväl på egarens subjektiva skön. I följd häraf är visserligen egaren jämväl oförhindrad att använda saken på ett sätt, som icke blott icke tillgodoser utan strider mot ett förnuftigt ändamål. Men det kan dock icke sägas, att befogenhet till ett sådant begagnande skulle ingå såsom moment i den rättsliga makten. Denna likasom all rättslig ordning är till för förnuftiga ändamål, såsom lagen ock uttryckligt uttalar, då visst begagnande förbjudes, emedan det strider mot det allmännas väl. Däri att ett annat icke-förnuftigt användande icke förbjudes ligger ännu icke, att lagen godkänner detta: den förhåller sig blott likgiltig däremot, emedan begagnandets oförnuftighet i sådant fall i regeln är irrelevant. Egaren kan därför förfoga öfver saken på sådant sätt, väl i följd af, men icke i kraft af sin rättsliga makt.
Med afseende härå kan eganderättens innehåll definieras såsom befogenheten att, såvidt enligt lag öfverhufvud är tillåtet och annans rätt icke hindrar, efter godtfinnande förfoga öfver saken.
Laga fång kallas de af lagen erkända sätten att förvärfva eganderätt. man skiljer mellan härledda eller derivativa och icke-härledda eller originära fång. Till de förra höra de, vid hvilka förvärfvet innefattar en succession, eller således den såsom fång betecknade rättshandlingens förmåga att öfverföra eganderätt förutsätter tillvaron af enahanda rätt i dens hand, från hvilken densamma skall öfvergå till förvärfvaren. Originärt är åter ett fång, som grundlägger eganderätt oberoende af och måhända med upphäfvande af en annans förutbestående eganderätt. Af säregen art är det fång, som eger rum genom ingående af äktenskap, i det nämligen detta medför, att
