Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
19
KOLBRÄNNAREN.

då lägga väl märke tiil hvad han sade, och alldeles riktigt, då han hade dukat af efter qvälls var den, stirrade kolbrännaren stort på honom, suckade djupt och sade: “Det var den andra.“ Nu skulle den tredje lägga märke till, huru han betedde sig den tredje dagen, och det gick värre och icke bättre; ty när betjenten tog i dörren och skulle gå med koppar och tallrikar, så knäppte kolbrännaren ihop händerna och sade: “Det var den tredje,“ — och dervid suckade han så djupt, som om hjertat velat brista.

Han kom ut till kamraterna med andan i halsen och sade, det var uppenbart att presten visste det, och så gingo de in och gjorde knäfall för kolbrännaren och tiggde och anropade, att han icke måtte säga, att det var de som hade tagit ringen; de skulle gerna gifva honom hundra daler hvar, om han ville låta bli att bringa dem i olycka, om han fick pengarne och ringen och en stor grötklimp. I den packade han väl in ringen, och lät sedan en af dem gifva den åt kungens största galt och vakta den, så att den icke gaf ringen ifrån sig igen.

Om morgonen kom kungen; då var han icke god, och han ville ha rätt på tjufven.

“Ja, nu har jag räknat och skrifvit igenom några länder,“ sade kolbrännaren, “men det är icke någon menniska, som har stulit ringen,“ sade han. —— “Puh! hvem är det då?“ sade kungen. “Åh, det är den stora galten, kungens,“ sade kolbrännaren. Ja, de togo och slagtade galten, och ringen hade den i sig; det var allt riktigt, det. Så fick kolbrännaren pastorat, och kungen var så glad, att han gaf honom häst och gård och hundra daler på köpet. Kolbrännaren töfvade icke med att flytta, och första söndagen, som han var kommen till pastoratet, skulle han till kyrkan och läsa upp fullmakten, men innan han reste, skulle han ha dopp; så lade han ifrån sig