Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
20
KOLBRÄNNAREN.

fullmakten på brödskifvan, men tog sedan fel och doppade brefvet i grytan, och då han kände att det var segt att tugga, gaf han hunden hela biten, och den slukade det genast.

Nu visste han icke hur han skulle bära sig åt. Men till kyrkan måste han, ty allmogen väntade, och då han kom dit, gick han upp på predikstolen med detsamma. Der begynte han åbäka sig så, att alla tänkte, det är visst en förfasligt rar prest. Men när allt kom omkring, var det icke så rart ändå.

“De ord, mina åhörare, som I skullen fått höra denna dag, foro i hundarna, men kom igen en annan söndag, mina kära församlingsbor, så skolen I få höra på annat! —— och dermed är denna predikan slut.“

Allmogen tyckte det var en underlig prest, ty en sådan predikan hade de aldrig hört; men så tänkte de, “han tör väl bli bättre, och blir han icke det, så blir det väl någon råd med honom.“ Nästa söndag, då der var gudstjenst igen, var det så fullt med folk, som ville höra den nye presten, att det knapt fans rum för dem i kyrkan. Ja, han kom nu också, och gick upp på predikstolen med detsamma; der stod han en stund och sade icke ett ord, men så smällde han till med ens och ropade: “Hör du, gamla Bock-Brita, hvarför sitter du så långt bak i kyrkan? —— “Åh, jag har så trasiga skor, far,“ sade hon. —— “Nå, du kunde väl ta dig ett gammalt soskinn och göra dig nya skor, så kunde du komma lika så långt fram i kyrkan, du, som de andra qvinnorna. —— För resten sa må’n I betänka, hvad för en väg I gå’n på; ty jag ser, när I kommen till kyrkan, gå komma somliga norrifrån och somliga söderifrån, och sammalunda är det, när I resen ifrån kyrkan igen; men I stannen väl, och då spörjes det hvad det blir af er. Ja, hvem vet, hvad det blir af oss allesammans? —— Så skall jag lysa upp