Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
23
KOLBRÄNNAREN.

och sanne profet, som kan förutsäga tillkommande ting; och vill du icke säga det, skall du mista både kappa och krage,“ sade kungen. “Men det är detsamma, jag skall pröfva dig förut,“ sade han, och så tog han den största silfverkannan han egde och gick ned till stranden. “Kan du säga mig, hvad som finnes i den här kannan,“ sade kungen, “så kan du nog säga det andra ock?“ sade han och höll handen öfver kannlocket.

Kolbrännaren vred händerna och beskärmade sig: “Ack, du olyckligaste kräk och krabba på denna jord, hvad har du nu för allt ditt släpande och trälande!“ sade han.

“Ja, ser du nu, att du visste det!“ sade kungen, ty han hade en stor krabba i silfverkannan. Så måste kolbrännaren in i storstugan till drottningen. Han tog en stol och satte sig midt på golfvet, och drottningen gick fram och tillbaka i rummet.

“En skall inte göra bås åt oburen kalf, och inte träta om namnet förrän barnet är födt,“ sade kolbrännaren; “men slikt har jag hvarken hört eller sett,“ sade han. “När drottningen kommer emot mig, så tror jag mest det blir en prins, och när hon går ifrån mig, ser det ut som om det vore en prinsessa.“ Då tiden kom, var det både prins och prinsesssa; det var tvillingar, så att kolbrännaren träffade rätt den gången också. Och för det att han kunde säga det, som ingen kunde veta, fick han pengar lassvis och så blef han den närmaste näst kungen. Trip, trap, trille, han blef mera än han ville.