Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
27
GULDFÅGELN.

väg. Då han hade rest ett stycke, blef han hungrig, tog fram matsäcken sin och. började smörja kråset, och just som han hade begynt dermed, kom en räf fram ur en gran-dunge och satte sig bredvid honom och såg på.

“Ack, käre, gif mig litet mat, du!“ sade räfven.

“Jag kunde väl behöfva maten min sjelf,“ sade kungasonen; “ty jag kan icke veta, hur långt jag kommer att fara,“ sade han; “men så mycket har jag, att jag kan ge dig litet med mig.“

Då räfven hade fått ett stycke kött att bita i, så sporde han kungasonen hvart han ämnade sig. Ja, det omtalade han.

“Vill du nu lyda mig, så skall jag hjelpa dig, så att du skall ha lyckan med dig,“ sade räfven.

Det lofvade kungasonen; och så begåfvo de sig på väg tillsammans. De reste en tid, tills de kommo till den samma staden och det värdshuset, der det alltid var glädje och aldrig sorg.

“Jag får allt hålla mig utanför här; det är så besvärligt med hundarna,“ sade räfven, och så omtalade han, hvar bröderna hans höllo till och hvad de hade för sig. “Och går du in der, så kommer du inte längre, du heller,“ sade han.

Kungasonen lofvade, och gaf honom handen på, att han icke skulle gå in der, och så togo de hvar sin väg. Men då han kom till värdshuset och hörde, hvad der var för glädje och lustighet, så måste han in dit, det var ingen fråga om det, och då han träffade bröderna sina, stod glädjen högt i tak, så att han glömde både räfven och resan och fågeln och far sin. Men då han hade varit der en stund, kom räfven —— han hade vågat sig in i staden ändå —— och gläntade på dörren och blinkade åt kungasonen och sade, att nu måste de ge sig utaf. Då kom prinsen till besinning igen, och så reste de vidare.