Då de hade gått en tid, sågo de ett stort fjell långt borta. Då sade räfven: Trehundra mil bortom det fjellet står en guldförgyld lind med guldblad, och i den linden sitter guldfågeln, som fjädern är utaf.“
Dit reste de tillsammans. Som kungasonen skulle bort för att taga fågeln, gaf räfven honom några granna fjädrar, som han skulle fläkta med i handen, för att locka ned fågeln, så skulle den komma flygande ned och sätta sig på handen hans. Men det sade räfven, att linden fick han icke röra, ty det var ett mäktigt troll, som egde den; och om kungasonen bara rörde den minsta qvist, så kom det ut och dräpte honom på fläcken.
Nej, kungasonen skulle visst icke röra den, sade han; men då han hade fågeln på handen, tyckte han att han måste ha en qvist af linden, det halp inga böner, den var så blänkande och så fager. Så tog han en, bara en mycket, mycket liten en. Men i detsamma kom trollet ut.
“Hvem är det som, stjäl min lind och min fågel?“ skrek det, och var så vildt, att det sprutade eldgnistor.
“Tjuf tror, att hvar man stjäl,“ sade kungasonen; “men det blir inga andra hängda än de, som icke stjäla rätt,“ sade han. Trollet sade, det var detsamma, och skulle till att dräpa honom, men kungasonen sade, att han kunde väl dock spara lifvet.
“Ja, ja,“ sade trollet, kan du skaffa igen den hästen, som min närmaste granne har tagit ifrån mig, så skall du slippa undan med lifvet,“ sade det.
“Hvar skall jag finna honom då?“ frågade kungasonen.
“Åh, han bor trehundra mil bortom det stora fjellet, som blånar vid himlaranden,“ sade det.
Kungasonen lofvade, att han skulle göra sitt bästa. Men då han kom till räfven, var denne ingalunda blid.
“Nu har du ställt dig illa,“ sade räfven: “hade du lydt mig, så kunde vi ha varit på hemvägen nu,“ sade han
