Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
42
KLOCKAREN I BYGDEN VÅR.

“Jag har ingen mat färdig,“ sade käringen. “Kan du tänka slikt? — jag väntade dig hvarken i dag eller i morgon. Du skulle ju till elfven och länsa timmer,“ sade hon.

“En kan icke hänga käften på väggen; men sjelfhulpen är välhulpen; ska jag ta in matsäcken, husbond?“ sade gossen.

Ja, han fick väl göra det då; så satte de sig att spisa ur matsäcksskrinet och lade ett par vedträn på Spiseln; der låg kloekaren i spiselvrån.

“Hvad är detta för en,“ sade mannen.

“Åh, åh, det var en tiggare, som kom hit sent på qvällen och bad om herberge; han var lika nöjd, om han bara fick ligga i spiselvrån,“ sade käringen.

“Det var hin till tiggare det, han har sko med silfverspännen och silfverspännen vid knäna,“ sade mannen.

“Det är inte landstrykare som ha trasiga kläder,“ sade gossen. “Men det är ju klockaren i bygden vår,“ sade han.

“Hvad ville han här nu då, mor?“ frågade mannen och ruskade på honom och sparkade till honom. Klockaren hvarken rörde sig eller reste sig. Käringen stod och famlade och stammade och visste icke hvad hon skulle säga; hon bet sig bara i tummen, hon.

“Jag ser på ditt ansigte hvad du har gjort, mor,“ sade mannen; “men lifvet är surt att mista, och här ligger nu klockaren i bygden vår. Gjorde jag det som rätt var, så skulle jag skicka bud efter länsmannen.“

“För Guds skull skaffa bara bort klockaren!“ sade käringen.

“Det är din sak och inte min, det,“ sade mannen; “jag har hvarken bjudit honom eller budsändt honom,“ sade han; “men kan du få någon till att hjelpa dig att göra dig af med honom, skall det icke, vara mig emot.“