Så tog hon gossen afsides och sade: “jag har lagat till vadmal åt mannen min, men det skall du få till kläder, om du kan få klockaren nedgräfd, så det hvarken blir hördt eller spordt,“ sade hon.
“Ingenting duger ofrestadt; den som är ute när det är halt, han får låta det gå undan med fart,“ sade gossen; “har I linor och tåg, husbond, så skall jag fresta om det är någon botvån,“ sade han. Ja, han slår rännsnaror om klockaren, kastar honom på ryggen, nappar med sig hatten hans och gnor i väg. Han hade icke gått innanför ängsledet, förrän han träffade på några hästar. En af dem tog han fast, snörade och band klockaren väl fast, satte på honom hatten och lade hans hand ned på låret, så att han satt och linkade sig framåt och red som en ryttare till häst.
“I otid skall troll dräpas,“ sade gossen, då han kom hem; “det vet ingen hvar den dödsstungne flackar; men han kommer ej igen, som i jorden är nedgräfd,“ sade han; “och den fågeln, som fallen är, han sjunger icke mer“
Hur det nu bar till, så gick en väg från ängen bort till en utlada, och dit hade de kört hö och spillt hö också. Framåt den vägen gick hästen och plockade upp höspillet. Men i utladan lågo två män, som skulle vakta höet för hötjufvar; det var ett klent foderår det året.
“Der kommer tjufven,“ sade de, då de hörde hästens steg; “nu ska vi knipa honom.“
“Hvem der?“ skreko de, så det dånade i skogen. Nej, det var ingen som svarade. Hästen aktade icke derpå, och klockaren ändå mindre.
“Svarar du inte, så skjuter jag en kula i planeten på dig, din hästtjuf,“ skreko de, och med detsamma small det. Hästen i språng så brådt, att klockaren gjorde ett kast åt sidan och damp i marken.
