Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
44
KLOCKAREN I BYGDEN VÅR.

“Jag tror du sköt honom stendöd,“ sade den ene och sprang bort för att se efter om han kände igen honom. “Åh, Gud hjelpe mig, det är klockaren i bygden vår! Du skulle ha sigtat på låret och inte dräpt honom.“

“Gjordt är gjordt, och det låter sig icke ändra,“ sade den andre; “den första skadan är bäst att bota; vi få hålla öronen styfva och gräfva ner honom i högolfvet så länge.“

Ja, de gjorde så, och då de hade gjort det, lade de sig att hvila. Om en stund kommer der en pustande och stampande, så att det sjöng i marken. De knuffade på hvarandra, de två som lågo i höet, menande att det var tjufvar igen. Tätt vid laduväggen låg en saltsten; på den satte han sig med bördan sin och pratade för sig sjelf. Han hade slagtat svin i en gård för några dagar sedan, men tyckte sig ha fått för litet för det, för klent traktamente och för litet slagtemat, derföre hade han nu varit åstad och stulit det största svinet. “Den som skall skifta med björnen får inte lika lotter; derföre är det bäst att förhjelpa sig till rätten sjelf,“ sade han; “bättre är en liten beta än en lång träta. Men, anfäkta, glömde jag inte nu igen vantarna mina; hitta de dem, sa veta de hvem det är som har ärft grisen,“ sade han och begaf sig tillbaka efter vantarna.

De två, som voro i höladan, lågo och lyssnade på detta.

“Den som gillrar för andra, kommer i gillret sjelf,“ sade den ene.

“Det är ledt att stjäla från en tjuf; men det blir icke andra hängda än de som icke stjäla rätt,“ sade den andre; “det skulle inte vara dumt att bli klockaren qvitt på ett behändigt sätt och få till skänks en gödgris; jag tror vi byta, jag, min gosse,“ sade han. Den andre