gapskrattade. Så vrängde de säcken af grisen, körde klockaren med hatten på hufvudstupa ned i den och knöto väl till säckbandet.
Rätt som det var, kom tjufven löpande med vantarna, högg tag i säcken och fort i väg hem. Der kastade han in den på golfvet till käringen.
“Här har jag en kulting, mor,“ skrek han.
“Det var galant,“ sade käringen. “Ingenting är godt i ögonen, men icke i munnen; maten kan ingen undvara, ty den är mannens makt; Gud ske lof, vi få mat i huset,“ sade hon, “nu ska vi lefva flott en tid.“
“Jag tog den största, jag,“ sade mannen, satte sig upp i högsätet, pustade och torkade svetten ur pannan; “han hade både byxor och buk,“ sade han; han mente att grisen var välgödd och slagtfet. “Har du någon mat, käring?“ sade han.
“Nej, jag har ingen mat,“ sade hon; “hvar skulle jag ha fått den ifrån?“
“Så gör upp eld då, hvässa knifven, skär fläsk och strö salt på och stek en fläskskifva.“
Hon gjorde som han sade, ryckte upp säckbandet och skulle till att skära fläsk.
“Hvad vill det här säga? — han har ju klöfvarna på,“ sade hon, då hon fick se skorna. “Svart är han också.“
“Vet du inte, att i mörkret äro alla kattor grå och alla svin svarta?“ sade mannen.
“Joho, men hvit i svart är alltid bjert, och det är skilnad på sviskon och tranbär,“ sade käringen. “Men den här grisen har byxor,“ sade hon.
“Ja, pina dö, har han icke fläskbyxor på låret, det har jag fått känna på; jag har burit på honom, så jag är både het och svett,“ sade mannen.
“Nej, nej!“ sade käringen, “han har sko med silfverspännen och silfverspännen vid knäna. Det är ju klockaren i bygden vår!“ skrek hon.
