»Ja. Han vinkade också på mig.»
»Men det kunde ju ock ha varit ett utrop av förvåning — förvåning över att så oväntat få se er kunde ha kommit honom att lyfta upp händerna.»
»Det är möjligt.»
»Och ni tyckte, att någon drog honom tillbaka in i rummet?»
»Han försvann ju alldeles plötsligt.»
»Han kunde ju självmant helt hastigt ha dragit sig tillbaka. Ni såg ingen annan?»
»Nej, men den där hemske, vanställde krymplingen bekände ju, att han varit där, och lascaren stod nedanför trappan.»
»Ja visst. Er man hade, sade ni, sina vanliga kläder på sig?»
»Ja, men han hade varken krage eller halsduk. Jag såg tydligt hans nakna hals.»
»Har han aldrig någonsin talat om Swandam-Lane?»
»Nej, aldrig.»
»Tack, mrs St. Clair. Ni har till fullo upplyst mig om de saker, jag önskade få veta. Mer er tillåtelse skola vi nu äta litet och sedan gå till sängs; vi få troligen ganska mycket att göra i morgon.»
Ett stort och bekvämt möblerat rum, försett med två sängar, hade ställts till vår disposition, och jag kröp genast till kojs, ty jag var trött efter nattens äventyr. Sherlock Holmes var emellertid sådan, att han, när han hade något svårare problem att lösa, kunde gå hela dagar, ja, en hel vecka, utan att ta sig någon vila. Hans verksamma hjärna var helt och hållet sysselsatt med att uppleta fakta och bevis och att skärskåda dessa från alla håll; och han vilade ej, förrän han antingen rett ut den trassliga härvan eller övertygat sig om, att hans hypoteser voro ohållbara. Jag märkte snart nog, att han beredde sig på en »nattvaka». Han tog av sig rock och väst, satte på sig en tjock blå nattrock och samlade ihop alla kuddar, han kunde få tag uti. Av dessa gjorde han ett slags låg divan, på vilken han med korslagda ben beredde sig att tillbringa natten; framför sig hade han lagt några uns skäggtobak och en ask tändstickor. Där satt han orörlig, med sin gamla kritpipa i munnen och ögonen stelt riktade mot taket; de blå rökmolnen virvlade sakta omkring honom, och lampskenet föll klart på hans bestämda, fint skurna drag. Så satt han, när jag somnade in, och så satt han ännu, när ett häftigt utrop väckte mig. Den klara morgonsolen strömmade in i rummet, men Sherlock Holmes satt alltjämt kvar på sin plats; han höll fortfarande pipan i munnen, och röken steg som förut upp mot taket; rummet var fult av tjocka tobaksmoln, och av all den tobak, jag föregående kväll sett ligga på divanen, fanns ej den minsta tillstymmelse kvar.
»Är du vaken, Watson?» frågade han.
»Ja.»
»Har du lust att ta dig en åktur på morgonkvisten?»
»Med största nöje.»
»Hoppa då fort i kläderna. Här i huset är ingen människa vaken än, men jag vet, var stallpojken bor, och vi ska' snart !å skjutsen i ordning.»
Han skrattade belåtet, hans ögon strålade — han var en helt annan man än nattens i djupa funderingar försjunkne grubblare.
Jag såg på min klocka. Ej underligt, att ingen var vaken — klockan var tjugufem minuter över fyra. Jag hade knappt slutat min toalett, förrän Holmes kom tillbaka med den underrättelsen, att pojken höll på att spänna för.
»Jag önskar pröva en av mina små teorier», sade han, under det han drog stövlarna på sig. »Jag tror, Watson, att du nu befinner dig i sällskap med en av de
