största dumbommar i Europa. Jag förtjänar att bli sparkad härifrån och till Charing Cross. Men jag tror likväl, att jag fått reda på nyckeln till hemligheten.»
»Och var är den?» frågade jag småleende.
»I badrummet», svarade han. »Ja, jag skämtar inte», fortsatte han, när han varseblev min tvivlande min. »Jag kommer just därifrån, och jag har tagit den med mig; den ligger i den där lilla resväskan. Skynda på, min vän; jag är riktigt nyfiken se, om den skall passa i låset.»
Vi gingo så tyst som möjligt nerför trappan och ut i det strålande morgonsolskenet. På vägen stod vårt åkdon; en sömndrucken, halvklädd stallpojke höll tömmarna. Vi stego i och rullade snart med god fart mot London. Vi körde om några bondkärror, som förde grönsaker in till staden, men i de på båda sidor om vägen belägna villorna förmärktes intet tecken till liv.
»I flere avseenden har den här ‘affären‘ varit ganska märkvärdig», sade Holmes och satte hästen i duktigt trav. »Jag medger, att jag varit blind som en fladdermus, men det är bättre att bli vis sent än aldrig.»
När vi körde in på gatorna i Surrey, började stadens invånare att sömniga och gäspande titta ut genom sina fönster. vi togo vägen över Waterloo-bridge, åkte uppför Wellington-Street, vände rakt till höger och kommo in på Bow-Street[1]. Sherlock Holmes var bekant för de flesta där, och de vid ingången posterande konstaplarne, gjorde honnör för honom. En av dem tog hand om hästen; den andre förde oss in.
»Vem har vakten?» frågade Holmes.
»Inspektör Bradstreet, sir.»
»Å, god morgon, Bradstreet, hur står det till?»
En lång, korpulent tjänsteman i uniformsmössa och galonerad rock kom just gående längs den stenlagda korridoren.
»Jag skulle gärna vilja säga er ett par ord, Bradstreet.»
»Genast, mr Holmes. Var god och stig in i mitt rum.»
Vi gingo in i ett litet som kontor möblerat rum; en stor huvudbok låg på bordet, och en telefonapparat prydde ena väggen. 1nspektören slog sig ner vid sin pulpet.
»Är det något jag kan stå till tjänst med, mr Holmes?»
»Jag har kommit hit i och för affären med den där tiggaren Boone, ni vet, han, som är anklagad för delaktighet i mr Neville St. Clairs mystiska försvinnande.»
»Ja visst, ja; han sitter inburad och skall snart underkastas vidare förhör.»
»Så har jag hört sägas. Finns hans här?»
»Ja, han sitter i en av cellerna.»
»Är han lugn?»
»Å, ja; han gör inte mycket besvär. Men han är den smutsigaste krabat, jag någonsin sett.»
»Smutsig?»
»Ja, vi kunna knappt få honom att tvätta händerna, och han är så svart i synen som en sotare. Nå ja, när hans sak väl en gång är avgjord, skall nog han som alla andra fångar ha sig ett ordentligt bad; jag tror, att ni, om ni såge honom, skulle hålla med mig om, att han mer än väl behöver det.»
»Jag skulle gärna vilja se honom.»
»Det kan lätt gå för sig. Följ med den här vägen. Ni kan låta väskan stå kvar.»
»Tack, men jag tar den helst med mig.»
»Som ni vill. Kom med hitåt.»
- ↑ Den gata i London, vid vilken detektiva polisens huvudkontor är beläget.
