Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Inspektören förde oss in i en lång gång, öppnade en riglad dörr, gick vidare före oss nedför en brant vindeltrappa och stannade slutligen i en vitrappad korridor med dörrar på båda sidor.

»Han sitter i den tredje cellen till höger», sade inspektören. »Här är det.»

Han sköt försiktigt tillbaka en lucka i dörren och tittade in.

»Han sover», sade han; »ni kan mycket väl se honom.»

Både Holmes och jag närmade oss det lilla gallret. Fången låg med ansiktet vänt mot oss; han var försänkt i djup sömn och andades tungt och hårt. Han var en man av medelstorlek, klädd i grova, för hans »yrke» passande kläder; en kulört skjorta stack ut genom en reva i hans trasiga rock. Inspektören hade rätt — karlen var alldeles ovanligt smutsig; men det tjocka lager av sot och damm, som betäckte hans ansikte, kunde ej dölja dess frånstötande fulhet. Ett brett, illa läkt ärr sträckte sig från hakan till ena ögat och hade genom att dra sig tillsammans vänt upp ena sidan av överläppen så, att tre tänder voro synliga i ett slags hånleende. En massa tovigt eldrött hår hängde ner över panna och ögon.

»Han är en riktig skönhet, inte sant?» sade inspektören.

»Han kan verkligen behöva bli tvättad», svarade Holmes. »Jag trodde det också, och därför ansåg jag det bäst att ta toalettsakerna med mig.»

Han öppnade sin väska och tog till min stora förvåning fram en ofantlig badsvamp.

»He! he! he!» skrattade inspektören. »Ni har då riktigt roliga infall!»

»Om ni nu vill vara snäll och öppna dörren här mycket varsamt, skall jag åtaga mig att snart ge honom ett litet anständigare utseende.»

»Gärna det», svarade inspektören. »Han är just ingen prydnad för våra celler här vid Bow-Street, tycker jag.»

Inspektören satte nyckeln i låset, och vi inträdde tyst och försiktigt i cellen. Den sovande vände på sig, men föll åter genast i djup sömn. Holmes böjde sig ner mot den på golvet stående vattenkrukan, fuktade svampen och drog den ett par gånger kraftigt över fångens ansikte.

»Tillåt mig», sade han högtidligt, »att för er presentera mr Neville St. Clair från Lee i grevskapet Kent.»

Aldrig i mitt liv har jag varit vittne till något dylikt! Karlens ansikte ljusnade likt ett träd, från vilket man skalar barken. Borta var den smutsgrå hyn, borta det hemska, vanställande ärret och den kluvna, förvridna läppen, som givit ansiktet sitt frånstötande utseende! Ett enda ryck kom det toviga, röda håret att försvinna, och på britsen satt en blek, allvarlig man med fina, ädla drag, korpsvart hår och slät, vacker hy; han gnuggade sig i ögonen och såg sig yrvaken och förvirrad omkring.

Så fick han plötsligt sakernas sammanhang klart för sig; han utstötte ett häftigt skrik och dolde ansiktet i sängkudden.

»Store Gud!» utbrast inspektören, »det är ju den försvunne unge mannen. Jag känner igen honom på hans fotografi.»

Fången vände sig om med hela hänsynslösheten hos en människa, som ger sig på nåd och onåd.

»Så är det», sade han. »Och var nu så god och säg mig, för vad man anklagar mig!»

»För att ha tagit livet av mr Neville St. — — å, se så, nu kan man ju inte längre lägga er den synden till last, så framt man ej håller före, att ni försökt begå