Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


självmord», sade inspektören skrattande. »Ja, nu har jag i tjugu år tillhört poliskåren, men det här tar då loven av allt, vad jag varit med om.»

»Om jag är mr Neville St. Clair, så är det ju tydligt, att intet brott har blivit begånget och att jag således olagligen kvarhålles i fängelse.»

»Något brott har ni ej begått, men väl ett stort misstag», sade Holmes. »Det hade varit mycket bättre, om ni haft förtroende för er hustru.»

»Det var ej för min hustrus skulle, det var för barnens», jämrade sig fången. »Gud hjälpe mig, men jag ville inte, att de skulle behöva blygas för sin far. O, min Gud, en sådan skandal! Vad skall jag ta mig till!»

Sherlock Holmes satte sig på britsen bredvid honom och klappade honom vänligt på axeln.

»Om saken kommer inför domstolen», sade han, »är det nästan omöjligt att hålla den från allmänhetens kännedom. Kan ni däremot lyckas övertyga polismyndigheterna om, att det ej finnes något att anklaga er för, tror jag ej, att detaljerna behöva komma in i tidningarna. Jag är säker på, att inspektör Bradstreet är snäll och antecknar allt, som ni vill berätta oss, och sedan hemställer saken till vederbörande. I så fall skulle den ej behöva dragas inför någon domstol.»

»Gud välsigne er!» utbrast fången lidelsefullt. »Jag hade gärna utstått fångenskap, ja, till och med döden, hellre än att låta min olycksaliga hemlighet kasta en skugga på mina barns namn!

»Jag har aldrig förr för någon människa talat om min historia. Min far var skollärare i Chesterfield och gav mig en ganska god uppfostran. I min tidiga ungdom reste jag mycket, gav mig in vid teatern och blev slutligen reporter vid en av Londons stora aftontidningar. En dag önskade redaktören få in en serie artiklar rörande tiggeriet i London, och jag erbjöd mig att skriva dem. Detta var början till mina äventyr. Endast genom att själv gå ut och tigga kunde jag få reda på de förhållanden och fakta, jag behövde för mina uppsatser. Som skådespelare hade jag naturligtvis lärt konsten att förkläda mig och hade till och med bland mina kamrater åtnjutit en viss ryktbarhet för min skicklighet i den vägen. Nu drog jag fördel af min lilla talang. Jag sminkade och målade mitt ansikte, och för att uppväcka så stort medlidande som möjligt smetade jag till ett duktigt ärr och fäste upp ena sidan av överläppen med ett stycke häftplåster, så att det såg ut, som hade läppen varit kluven. Så skaffade jag mig en röd peruk och en passande kostym och begav mig till den livligaste delen av City, skenbarligen för att sälja tändstickor, men i själva verket för att tigga. I sju timmar utövade jag mitt ‘yrke‘, och när jag om kvällen kom hem, fann jag till min överraskning, att jag ‘förtjänat‘ icke mindre än tjugosex shillings och fyra pence.

»Jag skrev mina artiklar och tänkte ej mer på saken förrän någon tid därefter; jag hade skrivit på en växel för en god vän och blev krävd på tjugofem pund. Jag visste rakt inte, var jag skulle få pengarne ifrån, men plötsligt fick jag en lysande idé: jag bad växelinnehavaren om fjorton dars anstånd med betalningen, tog mig ett par veckors ledighet och tillbrakte min tid med att under min gamla förklädnad tigga nere i City. Inom tio dar hade jag fått in pengarna och betalt min skuld.

»Ni kan tänka er, hur svårt det kändes att börja arbeta och knoga igen för en lön av två pund i veckan, när jag visste, att jag kunde förtjäna en dubbelt så stor summa om dagen bara genom att smeta litet färg i ansiktet, lägga min mössa på marken och sitta stilla. Min stolthet hade en hård strid att utkämpa mot