Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


vinstbegäret, men detta avgick med segern; Jag lämnade min anställning som reporter och satt dag efter dag i det hörn, jag redan från början valt. Mitt vedervärdiga utseende ingav folk medlidande, och mina fickor fylldes med slantar. Det fanns ej mer än en människa, som kände till min hemlighet; det var ägaren av det usla nästet i Swandam-Lane, där jag bodde; var morgon begav jag mig därifrån, förklädd till en trasig, smutsig tiggare, och om kvällen återvände jag dit för att förvandla mig till en hygglig, välklädd, rättskaffens medborgare. Den där krogvärden, en lascar fick bra betalt för sina rum, så att jag visste, att han väl bevarade min hemlighet.

»Snart fann jag, att jag kunde spara ihop ganska ansenliga summor, Jag tror inte, att alla de, som tigga på Londons gator, lyckas förtjäna sju hundra pund om året — ett belopp, som understiger min vanliga ‘inkomst‘ — men jag drog stora fördelar av min skicklighet att måla och sminka mig och ävenledes av den lätthet, med vilken jag kunde ge svar på tal; inom kort var Jag en välkänd ‘figur‘ nere i City. Hela dagen igenom regnade kopparslantar, ja, till och med ett och annat silvermynt ned i min mössa, och det var sällan jag gick hem med mindre än två pund i mina fickor.

»Allteftersom min förmögenhet växte, blevo ock mina anspråk på livet större; jag hyrde ett hus på landet och gifte mig slutligen, utan att någon hade en aning om min verkliga sysselsättning. Min hustru visste, att jag hade något att göra i City — föga anade hon vad.

»Förra måndagen hade jag just slutat mitt arbete för dagen och höll på att kläda om mig i mina rum ovanpå den där opiehålan, när jag händelsevis tittade ut genom fönstret och fick se min hustru stående på gatan med ögonen fästade på mig. Jag utstötte ett rop av häpnad, lyfte upp händerna för att skyla mitt ansikte, rusade ner till min förtrogne, lascaren, och bad honom med all makt hindra vem det vara månde från att komma upp till mig. Jag hörde min hustrus röst, men visste, att hon ej skulle lyckas tränga sig förbi lascaren och komma in till mig. I flygande fart kastade jag av mig mina kläder, tog på mig min tiggarkostym, satte på mig peruken och smorde till mig i ansiktet. Till och med en hustrus skarpa blick skulle ej kunna tränga igenom en så fullständig förklädnad. Så kom jag att tänka på, att man möjligen skulle vilja undersöka rummet och att kläderna i så fall skulle förråda mig. Jag öppnade fönstret och kom i min häftighet en liten skåra, som jag samma morgon gjort i ena fingret, att börja blöda på nytt. Sedan tog jag min rock, som var tung av alla de slantar, jag nyss förut stoppat i fickorna från den lilla läderpung, i vilken jag brukade förvara mina ‘inkomster‘; jag slungade rocken ut genom fönstret, och den försvann i Themsen. Det var meningen, att de andra klädespersedlarna skulle gjort rocken sällskap, men i samma ögonblick rusade poliskonstaplarna uppför trapporna, och ett par minuter därefter fann jag, till min stora lättnad, det måste jag bekänna, att man, i stället för att identifiera mig med mr Neville St. Clair, anklagade mig för att vara nämnde herres mördare.

»Jag tror ej, att jag har något mer att tillägga. Jag beslöt att behålla min förklädnad så länge som möjligt; detta var orsaken till, att jag ej ville tvätta mig i ansiktet. Som jag visste, att min hustru skulle vara förfärligt ängslig, drog jag av min sigillring och gav den, tillika med ett par tillrafsade rader, åt lascaren, i ett ögonblick, då ingen poliskonstapel höll sina ögon