Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fästade på mig. Jag sade henne, att hon ej hade någon anledning till ängslan.»

»Det där budskapet kom fram först i går», sade Holmes.

»Store Gud! Så orolig hon måtte ha varit!»

»Polisen har ej släppt den där lascaren ur sikte», sade inspektör Bradstreet, »och jag förstår mycket väl, att han haft svårt för att obemärkt kunna lägga ett brev på posten. Troligen har han gett det åt någon sjöman, som var hans kund, och denne har glömt av det.»

»Så har det nog varit», sade Holmes med en gillande nick; »det är intet tvivel om den saken. Men har ni aldrig blivit åklagad för olagligt bettlande?»

»Jo, många gånger; men vad gjorde det, om jag fick plikta litet?»

»Nu näste det likväl vara slut med er lilla komedi», sade Bradstreet. »Om polisen tystar ner saken, så får Hugh Boone försvinna ur världen.»

»Ja, därpå har jag avlagt den heligaste ed, en människa kan avlägga,»

»I så fall tror jag mig kunna lova, att inga vidare mått och steg skola tagas. Men om ni börjar på igen, måste sanningen ut. Jag anser, mr Holmes, att vi alla äro er stor tack skyldiga för det utmärkta sätt, på vilket ni rett ut den här affären. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur ni ni uppnår så lyckliga resultat.»

»Det här resultatet har jag uppnått», sade min vän, »genom att sitta stilla och lugn på fem kuddar och röka upp ett helt lod skäggtobak. Men jag tror, Watson, att vi, om vi åka direkt till Baker-Street, ska‘ komma fram i rätt tid till frukosten.»




Den blå karbunkeln.

Tredjedag jul gick jag upp till min vän Sherlock Holmes för att önska honom en glad och fridfull helg. Han var hemma. Jag fann honom, insvept i en lysande blå nattrock, liggande utsträckt på sin soffa; hans piphylla stod inom räckhåll, och en massa morgontidningar, dem han tydligen nyss studerat, lågo strödda runt omkring honom. Bredvid soffan stod en vanlig trästol, och på ena hörnet av dess ryggstöd hängde en gammal, mycket illa medfaren filthatt; den hade sett sina bästa dar och var på flere ställen bruten och sprucken. Ett förstoringsglas och en liten fin tång, som lågo på stolen, utvisade, att hatten blivit upphängd i och för noggrann undersökning.

»Har du något viktigt för dig?» frågade jag. »Stör jag dig?»

»Nej, visst inte. Det var snällt av dig att titta hit; på det sättet får jag en vän att prata med, en, som jag kan delgiva mina resultat. ‘Affären‘ där» — han pekade med tummen på den gamla hatten — »är synnerligen trivial; men vissa detaljer i densamma äro ej alldeles i saknad av intresse, ja, somliga äro till och med ganska lärorika.»

Jag slog mig ner i min väns länstol och värmde mina händer vid den sprakande brasan, ty ute rådde stark