Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


köld, och fönstren voro betäckta med ett tjockt lager av små iskristaller.

»Jag antar», sade jag, »att den här tingesten, hur enkel och anspråkslös den än ser ut, likväl är förbunden med någon hemsk historia — den är kanske en ledtråd, som hjälper dig att reda ut någon mörk hemlighet eller straffa något nattsvart brott.»

»Nej då — visst inte Det är inte fråga om något brott», sade Sherlock Holmes skrattande. »Det är bara en av de komiska små händelser, som ofta tilldraga sig på ett ställe, där fem, sex miljoner människor inom ett område av ett par kvadratmil armbågas och trängas med varandra. Bland en så tätt sammanpackad människoskara kunna alla slags möjliga och omöjliga handlingar äga rum, och man finner månget litet problem, som är egendomligt och fantastiskt utan att vara brottsligt. Vår egen erfarenhet har upprepade gånger visat oss, att så är fallet.»

»Ja, du har rätt», genmälte jag. »Bland de sex sista ‘äventyr‘, över vilka jag fört anteckningar, finnas tre, som ej falla inom brottets råmärken.»

»Du menar mitt försök att bemäktiga mig de dokument Irene Adler hade i sin ägo, den egendomliga ‘affär‘, som miss Sutherland bad mig ta om hand, och historien om mannen med den kluvna läppen. Nå ja, den lilla sak, om vilken det nu är fråga, kan nog räknas till samma oskuldsfulla kategori. Du känner ju Peterson, stadsbudet?»

»Ja.»

»Den där trofén tillhör honom.»

»Är det hans hatt?»

»Nej då — han har funnit den. Ägaren är okänd. Jag anhåller, att du med vördnad betraktar den hedervärda fågelskrämman — den är ett hittills olöst, intellektuellt problem. Låt mig berätta, hur den kom hit. Den anlände juldagen på morgonen i sällskap med en fet, präktig gås, som, hoppas jag, i detta ögonblick håller på att stekas i Petersons kök. Händelsen är denna. Klockan fyra på juldags morgon gick Peterson, som du ju känner till som en riktig hedersman, hem från en liten muntration och hade just svängt in på Tottenham Court Road. Vid gaslyktornas sken såg han framför sig en lång karl, som gick med litet sviktande steg och bar en vit gås på ryggen. Då han kommit fram till Goodge-Street, märkte han, att bråk uppstått mellan den okände karlen och ett par råa sällar. En av dessa slog av främlingens hatt; denne lyfte sin käpp för att försvara sig, men råkade därvid olyckligtvis slå sönder ett butikfönster bakom sig. Peterson hade sprungit fram för att hjälpa den angripne, men denne, som tydligen tänkte på den sönderslagna rutan och såg en poliskonstapel närma sig, kastade gåsen ifrån sig, lade benen på nacken och försvann i den labyrint av smågator, som ligger bakom Tottenham Court-Road. Fridstörerna hade vid Petersons ankomst också givit sig i väg, och således blev denne ensam härskare på valplatsen och lämnad i okvald besittning av segertroféerna; den här gamla hatten och en alldeles otadlig julgås.»

»Den han säkerligen återställde till sin ägare?»

»Min käre vän — det är ju själva problemet. Visserligen är det sant, att det stod ‘Mrs Henry Baker‘ på en liten adresslapp, som var bunden vid gåsens vänstra ben, och det är också ett faktum, att initialerna ‘H. B.‘ ännu äro läsliga i kullen på den här hatten; men som det i denna vår goda stad finnas tusentals personer, som heta ‘Baker‘ och flere hundra, som heta ‘Henry Baker‘, är det ej lätt att till någon av dem återställa hittegods, av vad slag det vara må.»

»Vad gjorde Peterson då?»