»Ert öl bör vara förträffligt, om det är lika välsmakande som edra gäss», sade han.
»Mina gäss?» Mannen såg ytterst förvånad ut.
»Ja visst, edra gäss. Jag träffade för en stund sedan mr Henry Baker, som är en medlem av er ‘gåsklubb‘.»
»Aha, jag förstår nu! Men det var inte våra gäss, sir?»
»Inte? Varifrån kommo de då?»
»Jo, jag köpte två dussin av en månglare i Covent Garden.»
»Såå. Jag känner några av de där herrarna. Vilken av dem var det?»
»Breckinridge heter han.»
»Honom känner jag inte Men skål på er nu, och lycka till. God natt!»
»Nu är det mr Breckinridges tur», fortsatte Holmes, i det han knäppte igen sin rock, sedan vi kommit ut på gatan. »Kom ihåg, Watson, att fastän vi i ena ändan av den här kedjan ha en så anspråkslös tingest som en gås, ha vi i den andra en man, som är säker om sina sju års straffarbete, såframt vi ej kunna bevisa hans oskuld. Det är möjligt, att våra efterforskningar endast tjäna till att styrka hans brottslighet; men i alla händelser ha vi haft i vår hand en ledtråd, som gått polisens näsa förbi, och som vi av en ren tillfällighet fått reda på. Låt oss följa den, så långt den leder oss. Åt söder alltså, min vän, och raskt framåt!»
Vi gingo tvärs igenom Holborn, nedför Endell-Street och kommo så genom ett virrvarr av bakgator och gränder till Covent Garden Market. En av de största stånden i den rikt upplysta saluhallen ståtade med namnet Breckinridge, och ägaren, en jockeymässig man med skarpa anletsdrag och välskötta polisonger, hjälpte just en pojke att sätta för luckorna.
»God afton. Det är kallt i kväll», sade Holmes.
Handelsmannen nickade och kastade en frågande blick på den talande.
»Ni har sålt slut på edra gäss, ser jag», fortsatte Holmes och pekade på de tomma marmorplattorna.
»Ni kan få femhundra i morgon tidigt, om ni vill.»
»Då behöver jag dem ej.»
»Därborta i ståndet mitt emot finns ett par.»
»Ja, men jag har blivit tillrådd att vända mig till er.»
»Av vem då?»
»Av värden på ‘Alpha‘.
»Jaså. Jag har skickat honom några och tjugo stycken.»
»Det var präktiga djur. Var hade ni fått dem ifrån?»
Till min stora överraskning tycktes månglaren bli alldeles ursinnig av ilska.
»Hör på, min gunstig herre», utbrast han med näsan i vädret och händerna i sidorna, »vad är egentligen er mening? Tala rent ut, och stick inte under stolen med någonting!»
»Min mening är tydlig nog. Jag skulle vilja veta, av vem ni köpt de gäss, som ni i er tur sålt till värden på restaurationen ‘Alpha‘.»
»Jaså; men det ämnar jag inte tala om för er, så mycket ni det vet!»
»Å — det är inte alls något viktigt, och jag begriper sannerligen inte, varför ni blir så het för en dylik småsaks skull.»
»Het! Het! Ni skulle nog bli lika het som jag kanske, om ni jämt blev så plågad och utfrågad som jag. När jag ger reel betalning för en god vara, så kunde det vara allt, som behövdes; men nu låter det, så fort det hinner: ‘Var har ni edra gäss?‘ ‘Vem har ni sålt edra gäss till?‘ och ‘Hur' mycket kosta gässen?‘
