trummade på bordskivan. Slutligen steg min vän upp och öppnade dörren på vid gavel.
»Ge er av!» sade han.
»Vad menar ni, sir! Å — Gud välsigne er!»
»Inte ett ord till! Ge er av — kvickt!»
Och det behövdes inga fler ord — vi hörde ett språng, ett slammer i trapporna, en häftig smäll i ytterdörren och ljudet av hastiga, halvt springande steg nere på gatan.
»Du förstår, Watson, »sade Holmes och sträckte ut handen efter sin gamla kritpipa, »du förstår ju, att jag är inte engagerad av polisen för att rätta alla deras dumheter. Om Horner vore i fara, ställde mig saken helt annorlunda; men den här gynnaren kommer ej att fullfölja anklagelsen, och då måste rättegången nedläggas. Jag antar, att jag i lagens ögon begått ett brott, men det är ju också möjligt, att jag räddat en medmänniskas själ. Han kommer nog att hålla sig på rätt köl hädanefter, den här Ryder — han blev så grundligt skrämd. Blir han inburad nu, så kommer han att i hela sitt liv bli en gammal poliskund. Dessutom — det är ju jul, förlåtelsens högtid. Av ren tillfällighet fingo vi tag i ett egendomligt, fantastiskt problem, och lösningen av detsamma är belöning nog. Om du vill vara snäll och ringa, Watson, så ska‘ vi ta i tu med ett annat slags undersökning, i vilken en annan fågel kommer att spela en av huvudrollerna.»
Det spräckliga bandet.
När jag läser igenom mina anteckningar rörande de sjuttio eller åttio små »affärer», i samband med vilka jag studerat min vän Sherlock Holmes‘ metoder, märker jag, att bland hans äventyr finnas många, som äro tragiska, många, som närma sig det komiska, en stor del, som kunna kallas märkvärdiga och enastående, men ingen, som gör skäl för benämningen banal; ty, enär min vän arbetade av ren kärlek till sitt yrke och ej för att förtjäna pengar, vägrade han alltid att åtaga sig någon slags undersökningar eller efterforskningar, de där ej hade med det ovanliga, ja, fantastiska att skaffa. Av alla dessa olika »fall» kan jag ej minnas något, som erbjuder egendomligare drag än »affären» med den välkända familjen Roylott, från Stoke Moran i Surrey. Händelserna i fråga tilldrogo sig under det tidigaste stadiet av min bekantskap med Sherlock Holmes, när vi som ungkarlar bodde tillsammans vid Baker-Street. Möjligt är, att jag långt före detta låtit nämnda tilldragelser komma till allmänhetens kännedom; men jag hade vid den tidpunkt de skedde, lovat hålla saken hemlig. Från detta löfte har jag nyligen blivit löst; den person, som avfordrade mig detsamma, har nämligen, mänskligt sett, ljutit en förtidig död. Och det är kanske så gott, att alla fakta
