Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


nu komma i dagen, ty jag har hört sägas, att rykten, angående doktor Grimesby Roylotts frånfälle äro i omlopp, rykten, vilka framställa saken ännu hemskare än den i verkligheten var.

Det var i början av april år 1883, som jag en dag vaknade vid att Sherlock Holmes, fullt klädd, stod bredvid min säng. I regel steg han upp mycket sent, och eftersom pendylen på kaminhyllan visade mig, att klockan ej var mer än en kvart över sju, betraktade jag honom förvånad, sömnig och kanske litet förargad; själv hade jag ytterst regelbundna vanor.

»Det var ledsamt, att jag såg mig nödsakad väcka dig, Watson», sade han, »men det är allas vårt gemensamma öde i dag. Mrs Hudson har blivit väckt, hon har kört upp mig, och jag låter nu samma onda vederfaras dig.»

»Vad står på? Är elden lös?»

»Nej — det är bara en klient. Det sägs, att vi fått besök av en ung dam; hon skall se mycket ängslig och upprörd ut och yrkar häftigt på att genast få tala med mig. Hon sitter och väntar nere i vårt arbetsrum. Och, ser du, när unga damer den här tiden på dygnet vandra omkring på Londons gator och köra vanligt, sömnigt folk ur deras sängar, så antar jag, att de ha något särdeles viktigt att meddela och att saken brådskar. Skulle det visa sig att 'affären' är intressant, vill du nog gärna vara med om den ända från början. Jag tyckte i alla händelser, att jag borde väcka dig och ställa dig valet fritt.»

»Min käre vän, jag vill naturligtvis inte för allt i världen låta tillfället gå mig ur händerna.»

Mitt allra största nöje var att följa Holmes på hans »expeditioner», och jag beundrade av hela min själ de snabba slutledningar — så snabba, att de liknade verkliga ingivelser och trots detta alltid voro grundade på logiska skäl — medels vilka han lyckades lösa de problem, som framlades inför honom. Jag kastade således i flygande fart kläderna på mig och var inom ett par minuter redo att följa med min vän ner i vårt vardagsrum. En svartklädd dam, vars anletsdrag doldes av en tät slöja, reste sig vid vårt inträde.

»God morgon, min fru», sade Holmes muntert. »Mitt namn är Sherlock Holmes. Den här herrn är min intime vän och kamrat, doktor Watson, inför vilken ni kan tala lika öppenhjärtigt, som om jag vore ensam. Det var bra, att mrs Hudson gjort upp en god brasa. Slå er ner så nära den som möjligt; jag skall säga till om en kopp kaffe åt er; jag ser att ni är genomfrusen; ni riktigt darrar av köld.»

»Det är inte av köld, mr Holmes», sade den unga kvinnan med låg röst, i det hon bytte plats.

»Vad då?»

»Det är fruktan — fasa och förskräckelse.»

Hon lyfte på slöjan, och vi kunde se, att hon befann sig i ett mycket upprört sinnestillstånd; hennes ansikte var blekt och utmärglat, och ögonen hade ett skrämt, oroligt uttryck — ett sådant, som man ser hos ett jagat djur. Att döma av anletsdragen och gestalten kunde hon knappt ha uppnått trettio år, men hennes hår var starkt gråsprängt, och hon såg trött och utpinad ut.

Sherlock Holmes mätte henne med en av sina vanliga, snabba, forskande blickar.

»Ni får inte vara ängslig», sade han, i det han böjde sig fram och lugnande klappade henne på armen. »Vi ska' snart ställa saken tillrätta, tro ni mig! Ni har anlänt med tåg, ser jag.»

»Ni känner mig således?»

»Nej, men jag ser, att en returbiljett sitter instucken i er vänstra handske. Ni måste ha givit er av tidigt och likväl har ni tillryggalagt ett gott stycke väg i