avgöra på vilket sätt vi böra gå till väga. Men vi ha ej ett ögonblick att förlora. Om vi reste ner till Stoke Moran i dag, tror ni det skulle vara möjligt att utan er styvfars vetskap få se de där rummen?»
»För någon tid sedan sade han, att han just i dag måste för viktiga affärers skull resa in till London. Troligen stannar han borta hela dagen, så att ni kunde vara alldeles ostörd. Vi ha en hushållerska nu, men hon är gammal och enfaldig; henne kunde jag skicka bort i något ärende.»
»Förträffligt! Du har väl ingenting emot den här lilla utflykten, Watson?»
»Visst inte.»
»Då ge vi oss av båda två. Vad tänker ni ta er till, miss Roylott?»
»Jag har ett par ärenden att uträtta nu, då jag ändå är i sta'n. Men jag skall resa hem med tolvtåget för att kunna ta emot er.»
»Ni kan vänta oss tidigt på eftermiddagen. Jag har litet att göra, innan jag ger mig ut på landet. Vill ni inte stanna och äta frukost med oss?»
»Nej tack; jag måste gå genast. Jag känner mig helt lugn och glad till sinnes, sedan jag fått tala vid er, och jag hoppas innerligt att få se er i eftermidag igen.»
Hon drog sin täta, svarta slöja ner över ansiktet och lämnade tyst rummet.
»Vad är din mening om den här historien, Watson?» frågade Holmes och satte sig bekvämt tillrätta i sin stol.
»Det tycks mig vara en både hemsk och hemlighetsfull affär.»
»Ja — hemsk och hemlighetsfull — det har du så rätt i.»
»Men om den unga damens påstående fullt överensstämmer med sanningen; om golv, väggar och tak äro solida; om dörr, fönster och skorstenspipa äro otillgängliga, så måste hennes syster väl ha varit ensam, när hon gick sitt hemska öde till mötes?»
»Vad vikt skall man då lägga vid de besynnerliga visslingarna och den döende kvinnans obegripliga ord?»
»Det vet jag verkligen inte.»
»Om du sammanställer berättelsen om visslingarna, och om zigenarband, som stå på förtrolig fot med den gamle doktorn, och därtill lägger det faktum, att denne samme doktor har intresse av att förhindra sina styvdöttrars giftermål, och så tänker på den döende kvinnans antydan om ett band och på den omständigheten, att miss Helen Stonor hörde ett buller av metall — troligen ljudet av en vid fönsterluckorna fastskruvad järnstång, som sköts tillbaka på sin plats — så ha vi alla skäl antaga, att hemligheten säkrast blir uppdagad, om vi följa dessa spår.»
»Men vad skulle zigenarne då ha gjort?»
»Det vet jag inte.»
»Jag finner mycket att invända mot din teori.»
»Jag ock. Det är just orsaken, varför vi i eftermiddag resa ner till Stoke Moran. Jag vill göra mig underrättad om, huruvida invändningarna äro berättigade, eller om de kunna bortförklaras. Men vad tusan vill det här säga?!»
Detta utrop hade undsluppit min vän vid åsynen av en jättelik man, som plötsligt ryckt upp dörren till vårt rum och utan minsta förberedelse visade sig på tröskeln. Han var klädd halvt som ämbetsman, halvt som lantjunkare, i ty att han var utstyrd i svart hög hatt, lång, åtsittande ytterrock och höga läderdamasker; i handen bar han en stor ridpiska. Han var så lång att hatten snuddade vid dörrens tvärbjälke, och så bred, att han tycktes fylla hela dörröppningen. Han vände sitt breda ansikte, fårat av tusentals rynkor,
