Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


brunbränt av söderns sol och stämplat av laster och lidelser, mot än den ene, än den andre av oss, och hans stora smala örnnäsa kom honom att likna en rovfågel, som söker efter byte.

»Vilken av er är Holmes?» frågade den egendomliga uppenbarelsen.

»Det är mitt namn, sir. Med vem har jag den äran tala?» sade min vän helt lugnt.

»Jag är doktor Grimesby Roylott från Stake Moran.»

»Så-å? Var god och tag plats, herr doktor», sade Holmes förbindligt.

»Det tänker jag visst inte göra. Min styvdotter har varit här — jag har spårat henne hit. Vad har hon sagt er?»

»Det är bra kallt för den här tiden på året», sade Holmes.

»Vad har hon sagt er?» skrek den gamle herrn ursinnigt.

»Men jag har hört, att krokusen redan blommor», fortsatte min vän i artig konversationston.

»Jaså — ni tänker slå bort saken», sade vår trevlige gäst, i det han tog ett par steg in i rummet och skakade sin piska. »Din fördömde usling! Jag känner dig — jag har hört talas om dig förut. Du är Holmes, fjäsken.»

Min vän smålog.

»Holmes, den beskäftige skvallraren!»

Holmes' leende bredde ut sig.

»Holmes, Scotland Yards 'viktigpetter'!»

Min vän brast ut i ett hjärtligt skratt.

»Er konversation är verkligen bra underhållande», sade han. »När ni går er väg, så var snäll och stäng dörren; det drar alldeles förskräckligt.»

»Jag går inte förr, än jag sagt, vad jag ämnar säga. Understå er inte att lägga er i mina angelägenheter!

Jag vet, att miss Stonor har varit här — jag har spårat henne hela vägen hit. Och jag är en farlig karl att råka ut för! Se här!»

Han gick hastigt fram till eldstaden, tog fatt i eldgaffeln och böjde den med sina stora, bruna händer alldeles krokig.

»Laga bara, att ni inte faller i mina klor», brummade han, kastade eldgaffeln ner på golvet och gick sin väg.

»En sådan trevlig människa!» sade Holmes skrattande. »Jag är inte fullt så tjock och skrymmande, men om han dröjt litet, skulle jag visat honom, att mina klor ej heller äro att leka med.»

Han tog upp eldgaffeln och rätade med en enda knyck ut den igen.

»Tänk på hans oförskämdhet att likna mig vid en vanlig officiell detektiv! Den här händelsen gör vår undersökning än intressantare; jag hoppas bara, att vår lilla vän ej må få ledsamt av sitt oförstånd att låta det här odjuret få reda på, att hon varit hos oss. Nu ska' vi säga till om frukosten, Watson, och sedan den är överstökad, ska' jag gå ner till Doctors Commons, där jag skall skaffa mig nys om ett och annat, som kan bliva till nytta i den här affären.

Asterisk.svg

Klockan var nära ett, då Holmes kom tillbaka från sin lilla utflykt. I handen höll han ett ark blått papper, översållat med anteckningar och siffror.

»Jag har läst igenom den avlidna mrs Roylotts testamente», sade han. »För att få dess verkliga innebörd fullt klar för mig, har jag räknat ut det nuvarande värdet av de säkerheter, i vilka pengarna äro placerade. Totalinkomsten, som vid tiden för mrs Roylotts död uppgick till ungefär 1,100 pund, är nu, till följd av fallande ränta ej mer än 750 pund. Var och en av