Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


var borta och blodet strömmade ur såret. Jag försökte att knyta min näsduk kring handen, men det ringde för mina öron och svartnade för mina ögon — jag föll avsvimmad ner bland rosenbuskarna.

»Hur länge jag förblev utan medvetande, vet jag ej. Det var nog en god stund, ty månen hade gått ned, och morgonen grydde, när jag kom till sans. Mina kläder voro våta av dagg, och min rockärm var genomdränkt av blod från mitt sårade finger. Den häftiga smärtan i såret återförde ögonblickligen min tanke till nattens hemska äventyr, och jag rusade upp med den känslan, att jag ännu ej var fri från min fiende. Men när jag såg mig omkring, märkte jag till min oerhörda förvåning varken hus eller trädgård. Jag hade legat i skydd av en hög häck ej långt från den stora landsvägen och en låg byggnad, den jag snart igenkände — det var samma station, till vilken jag kvällen förut anlänt. Om ej det hemska såret på min hand bevisat motsatsen, skulle jag trott att allt, som hänt, varit en elak dröm.

»Yr och förvirrad gick jag in på stationen för att göra mig underrättad om morgontågen; det avgick ett till Reading inom mindre än en timme. Samme stationskarl, som jag kvällen förut sett, hade ännu tjänstgöring. Jag frågade honom, om han någonsin hört talas om överste Lysander Stark. Namnet var honom obekant. Hade han sett, att en vagn väntat på mig vid 11,15-tåget? Nej, det hade han inte. Fanns det något polisvaktkontor i trakten? Ja, det låg ungefär tre mil från stationen.

»Så långt orkade jag ej gå — jag var både sjuk och utmattad. Jag beslöt, att ej meddela mig med polisen, förrän jag kom tillbaka till staden. Klockan var litet över sex, när jag kom fram; jag gick först till doktorn för att få mitt sår omskött, och doktorn tog mig med sig hit. Jag skall lämna saken i edra händer och göra precis vad ni råder mig till.»

Vi sutto tysta en lång stund sedan vi hört denna sällsamma historia. Slutligen reste sig Sherlock Holmes och tog från en hylla ner en av de tjocka, tarvligt inbundna böcker, i vilka han klistrade upp sina tidningsurklipp.

»Här är en annons, som möjligen kan intressera er», sade han. »Den stod i alla tidningar för ungefär ett år sedan. Hör på: 'Försvunnen den 9:e dennes, mr Jeremiah Hayling, hydraulisk ingenjör, 26 år gammal. Lämnade sitt hem kl. 10 om kvällen och har sedan dess ej avhörts. Var klädd i, etc, etc.' Det var väl näst sista gången den där översten behövde få sin hydrauliska press omsedd.»

»Gud i himlen!» utropade min patient. »Då förstår jag, vad den stackars kvinnan menade!»

»Ja visst, ja. Det är ju tydligt, att 'översten' var en djärv, vild sälle, som var fullt och fast besluten, att ingenting finge ställa sig i vägen för hans planer — han påminner om de gamla sjörövare, som 'klubbade' alla kvarlevande på de tagna skeppen. Men nu är varje ögonblick dyrbart. Om ni tror er äga krafter nog, skola vi genast gå till Scotland Yard och sedan ge oss av till Eyford.»

Ungefär tre timmar senare sutto vi på tåget, som förbinder Reading med den lilla Berkshire-byn. Sällskapet utgjordes av Sherlock Holmes, den unge ingenjören, inspektör Bradstreet från Scotland Yard, en civilklädd poliskonstapel och mig själv. Bradstreet hade brett en generalstabskarta av trakten ut på bänken och var sysselsatt att medels en passare rita upp en cirkel med Eyford till medelpunkt.

»Nu är det gjort!» sade han. »Cirkeln här har en radie av tio mil från byn. Det, ställe, vi vilja ha reda