Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


på, måste ligga någonstädes nära periferien. Ni sade ju tio mil, sir, var det inte så?»

»Det var en dryg timmes färd.»

»Och ni tror, att de förde er tillbaka hela den vägen, under det ni var medvetslös?»

»De måste ha gjort det. Jag har ett svagt minne av, att jag blev upplyftad och buren någonstädes.»

»Jag kan inte förstå», sade jag, »varför de skonade ert liv, när de funno er liggande sanslös i trädgården. Men kanske blevo de uslingarna bevekta av kvinnans böner.»

»Det är knappt troligt. Jag har aldrig i mitt liv sett ett så hårt, obevekligt ansikte, som överstens.»

»Å — det där ska' vi snart klara upp», sade Bradstreet. »Jag har nu ritat upp min cirkel, och jag önskar bara, att jag visste, på vilken punkt av densamma de skurkar, vi äro på spaning efter, ha sitt näste.»

»Jag tror mig kunna peka rätt på det», sade Holmes lugnt.

»Såå — verkligen!» utbrast inspektören. »Ni har alltså redan bildat ert omdöme. Låt oss se, vilka av oss, som äro av er åsikt. Jag säger söder — trakten där är enslig och ganska obebodd.»

»Jag säger öster», sade min patient.

»Jag är mer för väster», sade den civilklädde polismannen. »Åt det hållet ha vi flere små byar.»

»Och jag tror, det är i norr», sade jag, »emedan där ej finnas några kullar, och vår vän här har sagt, att de aldrig åkte uppför någon backe.»

»Seså, sade inspektören skrattande, »meningarna tyckas vara delade. Vi ha lagt beslag på alla fyra väderstrecken. Åt vem ger ni er röst, mr Holmes; ni har utslagsrösten.»

»Ni ha alla lika orätt.»

»Alla? Det är ju omöjligt!»

»Jo, säkerligen. Det här är min punkt.» Han pekade på själva medelpunkten i cirkeln. »Det är där, de äro att finna.»

»Men min tolvmilafärd?» utbrast Hatherley.

»Sex fram och sex tillbaka — ingenting är enklare än det. Ni har ju själv sagt, att hästen var utvilad och välryktad, när ni steg i vagnen. Hur skulle det ha varit möjligt, om han gått tolv mil på dålig, ojämn väg?»

»Ja, det är ju ett ganska fintligt knep — inte otroligt heller», sade Bradstreet tankfullt. »Och det finns naturligtvis intet tvivel om arten av det här sällskapets arbete?»

»Inte det minsta», svarade Holmes. »De äro falskmyntare i stor skala och ha använt maskinen vid tillverkningen av det amalgam, de nyttjat i stället för silver.»

»Vi ha länge vetat, att ett skickligt falskmyntarband var i arbete», sade inspektören. »Falska kronstycken cirkulera i tusental; vi ha spårat de slipade skälmar, som satt dem i omlopp, ända till Reading, men ej längre; de hade utplånat alla spår efter sig på ett sätt, som visade, att de hade vanan inne. Nu hoppas jag dock att vi ska' kunna knipa dem.»

Men inspektören misstog sig — dessa brottslingar voro ej bestämda att falla i rättvisans händer. När tåget rullade in på stationen i Eyford, sågo vi en jättelik rökpelare stiga upp bakom en liten skogsdunge i grannskapet och lik en ofantlig plym utbreda sig över nej den.

»Är det en eldsvåda?» frågade Bradstreet, när tåget ångat sin väg igen.

»Ja, sir», svarade stationsinspektoren.

»När bröt den ut?»

»Mitt i natten, sägs det, men elden har tilltagit, och hela huset står i ljus låga.»