Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Vems hus är det?»

»Doktor Beckers.»

»Säg mig», avbröt ingenjören, »är doktor Becker en tysk herre, mycket mager och med en skarp örnnäsa?»

Stationsinspektoren skrattade hjärtligt.

»Nej, sir, doktor Becker är engelsman, och det finns inte en karl i hela socknen, som ser så välmående ut. Men han har hos sig en främmande herre, en patient, tror jag; han är utländing och ser ut, som om litet kraftigt Berkshire-oxkött skulle göra honom gott.»

Stationsinspektoren hade knappt slutat tala, förrän vi voro på väg till det brinnande huset. Från krönet av en liten kulle sågo vi framför oss en låg, långsträckt byggnad, alldeles omvärvd av lågor, vilka tre i trädgården stationerade sprutor förgäves sökte dämpa.

»Det är det hus, jag menar!» skrek Hatherley ivrigt. »Där ha vi uppkörsvägen, och där rosenbuskarna; jag hoppade ner från fönstret därborta!»

»Nå ja», sade Holmes, »ni har då hämnats på edra plågoandar. Med all säkerhet var det den lampa, ni lämnade kvar inuti pressen, som tände eld på träväggarna; de, som förföljde er, gåvo till en början ej akt därpå. Håll nu ögonen öppna; kanske får ni där nere i hopen syn på edra vänner från i natt, fast min åsikt är den, att de redan äro sina modiga hundra mil härifrån.»

Holmes hade rätt: till den dag i dag är har ingen varken sett till eller hört talas om vare sig den sköna kvinnan, den grymme »översten» eller den knarrige engelsmannen. Tidigt samma morgon elden bröt ut, hade en bonde mött en lastvagn, innehållande flere personer och en massa stora kistor, på vägen till Reading; där förlorade man emellertid alla spår av flyktingarna, och till och med Holmes misslyckades i sina försök att finna deras tillflyktsort.

Brandsoldaterna hade blifvit mycket förvånade över de besynnerliga inrättningar, de funno i det brinnande huset och mer än så, när de på ett fönsterbräde i övre våningen upptäckte en från handen nyss skild tumme. Vid solnedgången kröntes deras ansträngningar med framgång: de lyckades bliva herrar över elden, men ej förrän taket störtat in och hela huset blivit förvandlat till en fullständig ruin, där, med undantag av några snedvridna cylindrar och en massa järnrör, intet återstod av det hemska maskineri, som stått min patient så dyrt. I ett uthus fann man stora förråd av tenn och nickel, men ej ett enda av de falska mynten, något, som förklarar tillvaron av de förut omnämnda stora kistorna. Det sätt, på vilket den unge ingenjören blivit förd från trädgården till den plats, där han vaknade till sans, skulle ha förblivit en hemlighet, om ej den mjuka marken berättat oss sin historia. Den sårade, vanmäktige mannen hade tydligen blivit buren dit av två personer, av vilka en haft ovanligt små fötter, den andre oerhört stora, och man kunde således antaga, att den tystlåtne engelsmannen, mindre djärv eller mindre blodtörstig än kamraten, hjälpt kvinnan att sätta den medvetslöse mannen i säkerhet.

»Nå ja», sade ingenjören i sorgmodig ton, när vi intogo våra platser för att återvända till London, »den här affären har ej varit särdeles inbringande för mig! Jag har förlorat min ena tumme, jag har gått miste om de utlovade femtio guinéerna, och vad har jag väl vunnit?»

»Erfarenhet», sade Holmes skrattande. »Indirekt kan ju denna ha ganska stort värde; ni behöver endast kläda ert nattliga äventyr i ord, och ni kommer att i hela ert liv bli en högst eftersökt sällskapskarl.»