»'Visst inte — jag bara tvivlar — —'
»'På det tillbörliga i att jag lämnar den till er? Hys ingen oro för den sakens skull. Jag skulle ej ens drömma om, att anförtro den åt någon, så framt jag ej vore fullt säker på att inom fyra dar kunna återbörda min egendom. Det är en ren formsak. Är säkerheten tillräcklig?'
»'Överflödigt stor.'
»'Ni förstår, mr Holder, att jag ger er ett ofantligt stort bevis på det förtroende jag hyser till er, ett förtroende, som är grundat på allt, vad jag hört om er. Jag litar på, att ni ej endast är fullt förtegen och ej till någon nämner ett ord om den saken, utan ock att ni med yttersta försiktighet och omsorg tar kronan i förvar; jag behöver ju ej säga er, att en oerhörd offentlig skandal skulle bli följden, om den komme bort eller bleve skadad. En kronan tillfogad skada vore nästan lika betänklig som klenodens förlust, ty i hela världen finnas inga beryller, som kunna jämföras med dessa, och det är alldeles omöjligt ersätta dem. Jag lämnar emellertid smycket med fullt förtroende i edra händer; måndag morgon skall jag själv komma och hämta det.'
»Som jag märkte, att min klient längtade att få ge sig av, sade jag ingenting mer; jag skickade efter kassören och gav honom order att betala ut femtio tusen-pundsedlar. Men när jag sedan var ensam igen, med det dyrbara smycket liggande framför mig på bordet, överfölls jag av en viss ängslan, vid tanken på det oerhörda ansvar, jag påtagit mig. Skulle något ont vederfaras den mig anförtrodda skatten, som ju var nationell egendom, torde en offentlig skandal ej kunna undvikas. Jag ångrade redan, att jag samtyckt taga beryllkronan i förvar. Men det var för sent att ändra saken, och så låste jag in den i mitt privata kassaskåp och återvände till mitt arbete.
»När kvällen kom, insåg jag, hur högst oförsiktigt det skulle vara att lämna en så stor dyrbarhet kvar på kontoret. Man har mer än en gång lyckats dyrka upp bankirers kassaskåp; varför skulle man ej försöka öppna mitt? Och om så skedde, &kulle jag befinna mig i en förskräcklig ställning. Jag beslöt därför, att under de nästkommande dagarna bära etuiet med mig, så att det aldrig helt och hållet skulle vara utom räckhåll. Till den ändan ropade jag an en droska och åkte ut till min villa i Streatham, medförande den dyrbara klenoden. Jag andades ej lugnt, förrän jag burit den upp i min sängkammare och låst in den i ett skrivbord, som stod i mitt toalettrum.
»Nu måste jag säga er några ord om min familjekrets och mina tjänare, mr Holmes; jag vill, att ni riktigt grundligt skall sätta er in i situationen. Kusken och betjäntpojken bo inte hos mig, så att dem kunna vi lämna alldeles ur räkningen. Jag har tre tjänstflickor, som nu i flere år vistats i mitt hem och vilkas redbarhet är höjd över allt tvivel. En fjärde, Lucy Parr, understäderskan, har varit i min tjänst endast ett par veckor. Hon hade emellertid de bästa rekommendationer och har hittills skött sina sysslor på ett tillfredsställande sätt. Men hon ser ovanligt bra ut och har en massa beundrare, av vilka flere ofta visa sig i villans närhet. Detta är det enda, vi ha emot henne; eljes tycks hon vara en bra och hederlig flicka.
»Så är det ställt med mitt tjänstfolk. Vad min familj angår, består den av så få medlemmar, att det ej fordras lång tid att beskriva den. Jag är änkling och har en enda son; Arthur heter han. Han har förorsakat mig mycken sorg, mr Holmes — han har svikit mina förhoppningar, grymt svikit dem. Men
