Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


tvivelsutan är det min egen skull — man säger, att jag skämt bort honom, och det är nog troligt. När min hustru dog, var han den ende jag hade att älska, och jag kunde ej ens för en sekund tåla att se leendet försvinna från hans läppar. Jag har aldrig nekat honom något. Kanske hade det för oss båda varit bättre, om jag varit strängare, men jag handlade, som jag gjorde, av idel kärlek och välmening.

»Naturligtvis var det min avsikt, att han skulle bli min efterträdare i affären, men han hade inga anlag åt det hållet. Han var vild och egensinnig och hade ingen hand med pengar. Som helt ung blev han medlem i en mycket aristokratisk klubb, och enär han har ett ovanligt intagande, älskvärt sätt, kom han snart på förtrolig fot med en mängd unga herrar med späckad börs och dyra vanor. Han började spela högt och förslösa stora summor på kapplöpningsfältet; gång på gång kom han och bad mig ge honom hans årsunderhåll i förskott — han måste betala sina hedersskulder. Mer än en gång sökte han lösrycka sig från det farliga umgänget, men hans vän, sir George Burnwell, som hade stort inflytande över honom, lyckades alltid draga honom tillbaka.

»Jag undrar visst inte på, att en sådan man, som sir George Burnwell, fick inflytande över en ung, oerfaren pojke; sir George har ofta varit gäst i mitt hem, och jag har själv funnit det svårt undandraga mig den egendomliga tjuskraften i hans sätt och väsen. Han är mycket äldre än Arthur och en fulländad världsman; han har varit överallt, har sett allt, äger en lysande konversationstalang och besitter stor förmåga att roa och intaga. Dessutom är han en ovanligt vacker karl. Men när jag lugnt och opartiskt tänker på honom, på hans cyniska tal och på de blickar jag ofta uppfångat från hans ögon, känner jag mig övertygad om, att man ej kan lita på honom. Så tänker jag, och sådan är ock min lilla Marys åsikt — flickan äger en kvinnas skarpa blick för karaktärer.

»Nu återstår endast att säga några ord om Mary. Hon är min brorsdotter; men när min bror för fem år sedan dog och lämnade henne ensam i världen, adopterade jag henne och anser henne alldeles som mitt eget barn. Hon är hemmets solstråle — mild, kärleksfull, vacker och behaglig; hon är en duktig husmor och likväl god och ömhjärtad som en sann kvinna bör vara. Hon är min högra hand — jag vet inte, hur jag skulle kunna reda mig utan henne, Det är endast i ett fall, hon envisas att ej vilja göra mig till viljes. Två gånger har min son bett henne bli hans hustru, men hon har på det bestämdaste avslagit hans frieri. Och han älskar henne av hela sitt hjärta — skulle någon ha kunnat föra honom in på rätt väg igen, så är det hon — giftermålet skulle kanske givit hans liv en helt annan riktning; men nu är det för sent! O, herre Gud, det är för sent!

»Ni känner nu till de människor, som bo under mitt tak, mr Holmes, och jag skall fortsätta den egentliga historien.

»När vi samma kväll i salongen drucko kaffe efter maten, talade jag om för Arthur och Mary, vad som under dagens lopp tilldragit sig, och sade även, att den dyrbara klenoden befann sig i själva villan; min klients namn förteg jag. Lucy Parr, som burit in kaffet, hade — det är jag fullt säker på — lämnat salongen, men jag kan ej svära på, att hon stängt dörren efter sig. Mary och Arthur voro mycket intresserade och ville gärna se den ryktbara kronan, men jag ansåg bäst att ej ta fram den.

»'Var har pappa lagt den?' frågade Arthur.

»'I mitt skrivbord.'