»'Jag hoppas innerligt, att man ej gör inbrott i huset i natt', sade han.
»'Skrivbordet är låst', sade jag.
»'Å — vilken nyckel som helst passar till det gamla låset. När jag var pojke har jag mer än en gång öppnat det med nyckeln till skåpet i vindskontoret.'
»Han brukade ofta prata så där och skämta; jag fäste mig därför ej det minsta vid vad han sade. Emellertid gick han strax därefter med mig in på mitt rum; han såg allvarsam och ängslig ut.
»'Hör på, pappa', sade han utan att se på mig. 'Kan pappa låta mig få två hundra pund?'
»'Nej, det kan jag inte', svarade jag litet barskt. 'Jag har varit alldeles för frikostig mot dig hittills.'
»'Ja — pappa har alltid varit mycket snäll', sade han; 'men jag måste ha de här pengarna, eljes vågar jag inte visa mig på klubben igen.'
»'Det vore ju en god sak', svarade jag.
»'Kanske — men pappa vill väl inte, att jag skall bli ansedd ärelös', sade han; 'den skammen kan jag inte bära. Pengarna måste jag ha, och om pappa inte vill ge mig dem, får jag söka skaffa dem på annat sätt.'
»Jag var mycket ond — det var tredje gången på en månad han begärt pengar av mig. 'Du får inte ett enda öre av mig', utbrast jag häftigt, varpå han bugade sig och gick utan att säga ett ord.
»När han gått, öppnade jag skrivbordet, förvissade mig om, att skatten låg i gott förvar, och låste väl om den. Så gjorde jag en rund i huset för att se efter dörrar och fönster; Mary brukar vanligen göra det, men jag ansåg säkrast att själv uppfylla den lilla plikten. Då jag gick nedför trappan, såg jag Mary stänga och låsa ett av sidofönstren i hallen.
»'Säg mig, pappa', sade hon och såg litet orolig ut, 'hade pappa givit Lucy lov att gå ut i kväll?'
»'Visst inte.'
»'Hon kom just nu in köksvågen. Hon har troligen bara varit ute i porten för att tala med någon god vän, men jag tycker ej om hennes spring — hon får sluta med det.'
»'Du får väl tala med henne i morgon — om du inte vill, skall jag göra det. Är du säker på, att allt är stängt och låst?'
»Ja, det är jag visst, pappa.'
»'God natt då.' jag kysste henne och gick in till mig, lade mig och somnade snart.
»Jag försöker säga er allt, som kan ha med saken att göra, mr Holmes; vill ni vara snäll fråga mig, om det är något jag ej lyckats framställt klart och tydligt nog.»
»Er berättelse är ovanligt redig och utförlig — frågor äro ej av nöden.»
»Jag kommer nu till den del av min historia, som jag skulle önska kunna göra särskilt tydlig och begriplig. I allmänhet sover jag mycket lätt, och den oro, som tyngde mitt sinne, kom mig måhända att vakna lättare än vanligt. Omkring klockan 2 på natten väcktes jag av något ovanligt buller i huset. Det hade upphört, innan jag hunnit bli klarvaken, men jag inbillade mig, att jag hört ett fönster sakta tillstängas. Jag lyssnade med den mest spända uppmärksamhet; plötsligt hörde jag till min förfäran ljudet av steg i rummet intill mitt. Jag steg upp, darrande av sinnesrörelse, och tittade försiktigt in genom dörren till mitt toalettrum.
»'Arthur skrek jag; 'din usling, din tjuv! Hur vågar du röra vid den där kronan?'
»Gasen var till hälften uppskruvad, så som jag lämnat den, när jag gått till sängs, och min stackars olycklige pojke, klädd endast i skjorta och byxor, stod mitt
