Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


i ljusskenet och höll kronan i sina händer. Han tycktes rycka och slita i den eller av alla krafter vrida den. Vid mitt rop lät han den falla och blev blek som ett lik. Jag tog upp den mig anförtrodda dyrbara skatten och undersökte den — en del av guldinfattningen tillika med tre av stenarna fattades.

»'Din bov!' skrek jag, alldeles utom mig av ilska. 'Du har förstört den! Du har för alltid vanhedrat mig! Var äro de juveler, du stulit?'

»'Stulit!' utbrast han.

»'Ja — stulit, din tjuv!' ropade jag och skakade honom i armen.

»'Det felas inga — det är ej möjligt', svarade han.

»'Det felas tre — och du vet, var de äro. Skall jag nödgas kalla dig lögnare såväl som tjuv? Såg jag inte, hur du försökte slita av ett stycke till?'

»'Nu har pappa okvädat mig nog', sade han; 'jag ämnar ej tåla det längre. Eftersom pappa förolämpat mig, tänker jag inte säga vad jag vet om saken. Så snart morgonen grytt, lämnar jag mitt hem och skall själv bana mig väg i livet.'.

»'Det kommer att bero på polisen!' skrek jag, nästan vansinnig av sorg och raseri. 'Den här affären skall i grund och botten undersökas.'

»'Pappa skall inte få veta något av mig', sade han häftigt och lidelsefullt. 'Om pappa vill tillkalla polisen, så får den hjälpa sig själv.'

Hela huset hade nu kommit i rörelse — min höjda röst och mina vredgade rop hade väckt alla. Mary var den första, som rusade in i mitt rum; kronan och Arthurs förstörda utseende sade henne vad som hänt, och hon föll medvetslös till golvet. Jag skickade husjungfrun efter polisen i akt och mening att överlämna saken i deras händer. När inspektören och en konstapel kommo in genom porten, frågade Arthur, som hittills stått tyst med korslagda armar, om det var min avsikt att anklaga honom för stöld. Jag svarade, att saken ej längre var en privatangelägenhet; den måste behandlas offentligt — den skadade kronan vore ju statens egendom. Jag hade fullt och tag beslutit, att rättvisan skulle ha sin gång.

»Pappa kan väl åtminstone vänta litet med att få mig arresterad', sade han. 'Både pappa och jag skulle ha gott av, om jag för för minuter finge lämna villan.'

»'Så att du kunde få tillfälle att rymma eller kanske gömma tjuvgodset', sade jag. Och sedan, med tanke på den förskräckliga belägenhet, i vilken jag befann mig, bad jag honom komma ihåg, att ej endast min heder stod på spel — det gällde ju ock någon, som stod vida över mig och vars ära ej finge fläckas. Jag påminte honom om, att hans upp förande komme att ge anledning till en skandal, som skulle uppröra hela folket. Han kunde avvända den, om han bara ville säga, vad han gjort av de tre felande stenarna.»

»'Du kan lika gärna bekänna genast', sade jag; 'du har blivit gripen på bar gärning, så att det tjänar ingenting till att neka. Men om du ville, så mycket som i din förmåga står, söka gottgöra din skuld, och säga oss, var beryllerna äro, skall allt bli glömt och förlåtet.'

»'Pappa kan skänka sin förlåtelse åt den, som ber om den', sade han och vände sig med ett hånleende bort från mig. Jag såg, att han var så förhärdad, att mina ord ej gjorde minsta intryck på honom. Det fanns således endast en utväg. Jag tillkallade polisinspektören och lät honom arrestera min son. Man visiterade genast, ej endast fången själv utan ock hans rum och varje del av huset, där han möjligen skulle kunna ha gömt ädelstenarna; men intet spår av dem kunde upptäckas, ej heller ville den olycksalige pojken öppna sin mun till bekännelse, hur vi än bådo och hotade. I