Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


morgse avfördes han till fängelset, och sedan jag uppfyllt alla av lagen påbjudna formaliteter, skyndade jag hit till er för att bedja er uppbjuda hela er skicklighet och hjälpa oss lösa gåtan. Polisen har helt öppet sagt, att den för närvarande ej ser minsta ljus i saken. Ni kan ge ut hur mycket pengar, ni anser nödvändigt — jag har redan utsatt en belöning av tusen pund. Min Gud, vad skall jag väl ta mig till! Jag har på samma natt förlorat min heder, de dyrbara ädelstenarna och min ende son! O, vad skall jag ta mig till!»

Den olycklige gamle herrn stödde huvudet i sina händer, vaggade fram och tillbaka och jämrade sig sakta lik ett barn, vars sorg tagit alldeles överhand.

Sherlock Holmes satt under några minuter tyst med rynkad panna och ögonen fästade på den flammande brasan.

»Tar ni ofta emot främmande?» frågade han slutligen.

»Nej — sällan någon annan än min kompanjon med familj och ett par av Arthurs vänner. Sir George Burnwell har varit hos oss flere gånger på sista tiden — ingen mer, så vitt jag minnes.»

»Deltar ni mycket i sällskapslivet.»

»Arthur är ofta bortbjuden. Mary och jag stanna hemma — varken hon eller jag äro roade av s. k. nöjen.»

»Det är ju mycket ovanligt hos en ung flicka.»

»Hon är av en lugn, tillbakadragen natur. Dessutom är hon ej så särdeles ung — hon är tjugofyra år.»

»Den här händelsen tycks, att döma av edra ord, ha gjort ett mycket djupt intryck på henne.»

»Ja — hon är ännu mer sorgsen och upprörd än jag.»

»Och ingen av er båda hyser minsta tvivel om er sons brottslighet?»

»Hur vore det möjligt? Jag såg ju med egna ögon, att han stod och höll kronan i sina händer.»

»Det anser jag inte för något avgörande bevis. Var den övriga delen av kronan skadad?»

»Ja — den var böjd och tillbucklad.»

»Tror ni ej, att han möjligen försökte räta till den?»

»Gud välsigne er, mr Holmes! Ni gör vad ni kan för mig och min olycklige son. Men det är lönlöst arbete. Vad hade han alls i mitt rum att göra? Och om han är oskyldig, varför säger han inte det?»

»Ja visst — och om han är skyldig, varför hittar han då ej på en lögn? Hans tystnad tycks mig peka åt båda hållen. Saken erbjuder flera egendomliga synpunkter. Vad sade polisen om det buller, som väckte er ur er sömn?»

»De ansågo, att det orsakats av Arthurs sängkammardörr.»

»Det är just troligt! Som om en tjuv skulle stänga sin dörr så hårt, att det väckte hela huset! Vad var deras åsikt angående juvelernas försvinnande?»

»De hålla ännu på att undersöka golv och möbler, i hopp att finna dem.»

»Har ingen tänkt på att söka utomhus?»

»Jo visst — de ha visat en hart när otrolig energi — hela trädgården har blivit genomletad.»

»Men, min bäste herre», sade Holmes, »tycker ni verkligen inte själv, att den här saken har djupare rötter än vad både ni och polisen i början antogo? Ni ansåg den för en mycket enkel affär — mig förefaller den ytterst invecklad. Tänk bara på, vad er teori innebär! Ni antar, att er son steg upp ur sin säng; begav sig med fara att genast bli upptäckt, till ert toalettrum; öppnade ert skrivbord; tog fram beryllkronan; bröt med sina händer lös en bit av densamma; skyndade bort till något annat ställe; gömde där tre ädelstenar