Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

med sådan skicklighet, att ingen kan finna dem, och återvände sedan med de övriga trettiosex juvelerna till det rum, där han var minut lopp risken att bli funnen och kanske gripen. Jag frågar er — kan en dylik teori försvaras?»

»Men det finns ju ingen annan!» utbrast bankiren med en rörelse av förtvivlan.

»Om hans motiv ej voro brottsliga, varför avger han då inte en förklaring över sitt handlingssätt?»

»Det är det, vi ska' finna ut», svarade Holmes; »om ni nu vill, mr Holder, så ska' vi tillsammans resa ut till Streatham och offra en timme eller par på att litet mer i detalj undersöka saken.»

Min vän önskade, att jag skulle åtfölja honom på hans expedition, och jag gjorde det med nöje, ty den historia, vi nyss hört berättas, hade uppväckt både min nyfikenhet och min sympati. Jag erkänner, att jag likaväl som fadern ansåg den unge mannen skyldig; men jag hyste oinskränkt förtroende till Holmes' omdömesförmåga, och var viss om, att det fanns hopp, så länge han ej var belåten med den avgivna förklaringen. Han sade knappt ett enda ord under vår färd till den i söder belägna förstaden; han satt med huvudet nedsjunket mot bröstet och hatten neddragen över ögonen, försänkt i djupa tankar. Vår klient tycktes ha repat nytt mod vid åsynen av den lilla strimma hopp, som min vän visat honom, och började till och med prata med mig om sina affärer. Efter en kort tur med järnvägen och ett par minuters promenad voro vi framme vid Fairbank, den store finansmannens anspråkslösa hem.

Fairbank var ett medelmåttigt stort, fyrkantigt stenhus, byggt ett litet stycke från vägen. En för tillfället snöbetäckt gräsplan, omgiven av en bred körväg, sträckte sig ända ner till de massiva järngrindarna, som ledde in till villans område. Till höger om dessa fanns ett litet buskage och bakom detta en smal stig, som mellan två välklippta häckar förde från vägen till köksdörren, och var ingång för tjänarna och leverantörerna. Till vänster fanns en liten gränd, som ledde till stallbyggnaden, och även som genväg begagnades av allmänheten. Holmes lämnade oss stående vid förstugudörren och gjorde själv en rund kring huset, varefter han gick tvärs över gräsplanen, längs den lilla smala gångstigen och slutligen tillbaka genom den till stallet ledande gränden. Han blev så länge borta, att mr Holder och jag gingo in i matsalen och slogo oss ner vid brasan för att avvakta hans återkomst. Vi sutto helt tysta, när dörren öppnades och en ung dam inträdde i rummet.

Jag tror ej, att jag någonsin sett en kvinna, vars ansikte varit betäckt av en så spöklik blekhet. Hennes läppar voro alldeles färglösa, men ögonen röda av gråt. Då hon gick förbi mig, fick jag det intrycket, att hennes sorg var djupare och intensivare än själva den olycklige faderns, och detta var så mycket märkvärdigare, som hon tycktes äga en fast, viljekraftig karaktär med stor förmåga att behärska sig. Utan att bry sig om min närvaro, gick hon rakt fram till sin farbror och förde ömt smekande sin hand över hans hjässa.

»Pappa har väl givit befallning om, att Arthur genast skall släppas ur arresten?» sade hon.

»Nej, visst inte, min lilla flicka; saken måste i grund och botten undersökas,»

»Men jag är säker på, att han är oskyldig. Pappa vet nog, att kvinnor ha ett slags instinkt, som sällan tar miste. Jag vet, att han inte gjort något orätt, och pappa kommer att ångra sitt överilade steg.»

»Varför tiger han då, om han är oskyldig, mitt barn!» frågade bankiren.