Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Vem vet? Kanske emedan han var så uppbrakt över pappas misstankar.»

»Jag kunde väl ej annat än misstänka honom, när jag såg honom stå med smycket i hand?»

»O, ja — men han hade nog bara tagit fram kronan för att se på den. Tro mig, pappa, han är oskyldig! Låt saken vara — säg ingenting mer om den! Det är så förskräckligt tänka sig, att Arthur sitter i fängelse!»

»Jag ämnar visst inte låta saken vara, Mary; juvelerna måste skaffas till rätta. Din tillgivenhet för Arthur kommer dig att glömma den förskräckliga belägenhet, i vilken jag befinner mig. Långt ifrån att vilja tysta ner den sorgliga händelsen har jag tvärtom tagit med mig hit en herre, som skall än vidare undersöka alla förhållanden och detaljer.»

»Är det denne herre?» frågade hon och vände sig mot mig.

»Nej — en vän till honom. Han ville vara ensam — han är nere i gränden vid stallet nu.»

»I gränden vid stallet?» Hon lyfte litet på ögonbrynen. »Vad tror han sig kunna finna där? Aha — här ha vi honom, antar jag. O, jag hoppas, sir, att ni skall lyckas bevisa min kusins oskuld — jag vet, att han är oskyldig till detta brott.»

»Jag är alldeles av er åsikt och jag hoppas som ni, att vi skola kunna bevisa det», svarade Holmes, i det han på dörrmattan slog snön av sina skor.

»Antagligen har jag den äran att tala med miss Mary Holder. Får jag göra er ett par frågor?»

»Med största nöje, sir, om det på något sätt kan hjälpa er att reda ut den här hemska historien.»

»Hörde ni intet buller förra natten?»

»Jag hörde ingenting, förrän min farbror började tala ovanligt högt. Jag undrade, vad som hänt, och gick ner.»

»Det var ju ni, som om kvällarna brukade stänga alla fönster och dörrar. Stängde ni alla fönster förra kvällen?»

»Ja.»

»Voro de alla stängda i morgse?»

»Ja.»

»Ni har en husjungfru, söm har en fästman, inte sant? Sade ni inte till er farbror i går kväll, att hon varit ute och talat med honom?»

»Jo — och det var hon, som passade upp i salongen; hon kan möjligen ha hört farbror tala om kronan.»

»Ja visst, ja. Ni menar, att hon kunde ha talt om saken för sin fästman och att de två sedan gjort upp planen att stjäla smycket?»

»Vartill tjäna väl alla dessa gissningar och teorier», utbrast bankiren otåligt; »jag har ju sagt er, att jag såg Arthur stå med beryllkronan i hand.»

»Vänta litet, mr Holder! Vi måste gå tillbaka till vårt ämne — till den där husjungfrun, miss Holder. Ni såg henne komma in genom köksdörren, antar jag?»

»Ja; när jag gick för att se efter, om dörren var låst, såg jag henne smyga sig in. Jag såg karlen också, fast det ju var ganska mörkt.»

»Känner ni honom?»

»Å — ja; han är anställd hos frukthandlaren och brukar bära hit grönsaker. Han heter Francis Prosper.»

»Stod han inte», fortfor Holmes, »till vänster om dörren — det vill säga, så långt ut på gångstigen, att han ej kunde nå dörren?»

»Jo, det gjorde han.»

»Och går han på träben?»

Någonting, som liknade fruktan visade sig för en sekund i den unga damens mörka, uttrycksfulla ögon.

»Ni är ju en riktig trollkarl», sade hon, »hur kunde ni veta det?»