Hon smålog, men intet motsvarande leende visade sig på Holmes' magra, skarpa ansikte.
»Jag skulle gärna vilja gå upp i andra våningen», sade han. »Antagligen kommer jag att göra ännu en rund kring huset — det är kanske också bäst att se på fönstren här nere, innan jag går upp.»
Han gick med snabba steg från det ena fönstret till det andra, men stannade endast vid det som från hallen vette ut åt grinden. Detta öppnade han, och underkastade fönsterbrädet en noggrann besiktning genom sitt förstoringsglas.
»Låt oss nu gå upp i övre våningen», sade han slutligen. Bankirens toalettrum var en enkelt möblerad liten kammare, försedd med en grå matta, ett stort skrivbord och en hög spegel. Holmes gick först fram till skrivbordet och såg forskande på låset.
»Vad är det för en nyckel, som passar till det här låset?» frågade han.
»Den, som min son själv gav anvisning på — den, som tillhör skåpet på vindskontoret.»
»Finns den här?»
»Den ligger därborta på toalettbordet.»
Sherlock Holmes tog nyckeln och öppnade skrivbordet.
»Låset arbetar ljudlöst», sade han; »ej underligt, att det inte väckte er. Etuiet här innesluter kronan, kan jag tro — jag får väl kasta en blick på den också.»
Han öppnade etuiet, tog fram diademet och lade det på bordet. Smycket var säkerligen ett av guldsmedskonstens finaste alster, och de trettiosex stenarna voro i sitt slag de vackraste, jag någonsin sett. På diademets ena sida fanns en vriden, tillbucklad kant, från vilken ett hörn med tre ädelstenar uti blivit bortbrutet.
»Seså, mr Holder», sade Holmes, »här ser ni det hörn, som motsvarar det förlorade; vill ni vara snäll bryta löst det?»
Bankiren drog sig förskräckt tillbaka.
»Jag skulle ej ens drömma om att försöka», sade han.
»Nå — då skall jag göra det.»
Holmes använde all sin styrka på att få loss stycket, men förgäves.
»Det ger vika en liten smula», sade han, »men fast jag har ovanligt starka fingrar, skulle jag ha svårt nog att bryta av det. En karl med normala kroppskrafter kunde inte göra det. Och vad tror ni skulle ske, om jag lyckades, mr Holder? Jo — ni finge höra en smäll, liknande ett pistolskott. Har ni inte sagt mig, att händelsen tilldrog sig ett par meter från er huvudgärd och att ni likväl ej hörde det minsta ljud?»
»Jag vet inte, vad jag skall tänka — alltsammans är höljt i dunkel.»
»Men det blir kanske ljusare allteftersom vi gå vidare. Vad tror ni, miss Holder?»
»Jag måste bekänna, att jag är lika villrådig som min farbror.»
»Hade er son skor eller tofflor på sig, när ni såg honom?»
»Han hade ingenting annat än sin skjorta och byxor.»
»Tack. Vi ha verkligen haft alldeles ofantlig tur med den här undersökningen — det blir helt och hållet vårt eget fel, om vi inte lyckas reda ut saken. Om ni tillåter, mr Holder, skall jag nu fortsätta mitt arbete utomhus.»
Han gick på egen begäran ut ensam — han sade oss, att alla obehövliga spår av steg skulle försvåra hans uppgift. Under mer än en timme var han sysselsatt i trädgården och kom slutligen in med fötterna betäckta av snö och med lika outgrundlig ansikte som vanligt.
