Röda Ligan.
En dag förra hösten gick jag upp för att hälsa på min vän mr Sherlock Holmes. Jag fann honom inbegripen i ett livligt samtal med en fetlagd, rödbrusig äldre herre med eldrött hår. Bedjande om ursäkt för det jag stört ville jag genast gå min väg igen, men Holmes drog mig in i rummet och stängde dörren bakom mig.
»Du kunde aldrig ha kommit lägligare, käre Watson», sade han hjärtligt.
»Jag trodde du var upptagen, Holmes.»
»Det är jag ock — strängt upptagen.»
»Då kan jag ju vänta i rummet bredvid.»
»Visst inte. Den herre, ni ser här, mr Wilson, har varit min kamrat och medhjälpare i många av mina svåraste och mest lyckade 'små affärer'. Möjligen kan han bli mig till stor nytta i den, ni önskar, att jag skall ta om hand.»
Den fete herrn reste sig till hälvten från sin plats och gjorde ett slags bugning, under det han gav mig en snabb, forskande blick ur sina små, plirande ögon. »Slå dig ner på kåsösen där!» sade Holmes, i det han sjönk ner i sin länstol och satte alla tio fingerspetsarna mot varandra — hans vana i »kvistiga» fall.
»Jag vet ju, min käre Watson, att du delar min smak för allt, som är sällsamt och ovanligt, allt, som ligger utom vardagslivets lugna enehanda. Du har bevisat,
