att så är förhållandet, genom att med största flit och entusiasm uppteckna, utgiva — och om du vill ursäkta mig — försköna en hel del av våra små äventyr.»
»Dina 'små affärer och äventyr' äro i de flesta fall av stort intresse för mig», sade jag.
»Häromdagen, just som vi togo itu med det ytterst enkla problem miss Mary Sutherland framställde för oss, gjorde jag, som du kanske minns, den anmärkningen, att om vi vilja se egendomliga verkningar och ovanliga kombinationer, måste vi hålla oss till det levande livet självt — livet, som bjuder oss på mångt och mycket, om vilket den djärvaste fantasi ej ens vågar drömma.»
»Ett påstående, som jag tog mig friheten betvivla.»
»Det gjorde du riktigt nog, Watson; men icke förty måste du snart övergå till min åsikt, eljes skall jag fortsätta att hopa fakta på fakta, tills du känner dig övertygad och ger mig rätt. Mr Jabez Wilson, som du ser här, har haft godheten besöka mig i dag; han har just börjat förtälja en historia, som lovar att bli en av de sällsammaste, jag på länge hört. Du vet ju, att jag ofta plägar påstå, att de säregnaste och ovanligaste händelserna sällan stå i förbindelse med stora, utan tvärtom med små brott; ja, emellanåt förekomma de där, varest man ej är fullt säker på, om ett brott blivit begånget. Av det lilla jag hunnit få reda på, är det mig omöjligt säga, huruvida det fall, varom här är fråga, är ett brott eller ej; men händelsernas utveckling framvisar säkerligen några av de underbaraste kombinationer, som kommit till min kännedom. Skulle ni kanske vilja ha godheten ta om er berättelse från början, mr Wilson. Jag ber er därom, först emedan min vän, doktor Watson, ej har hört den, och sedan, emedan sakens egenartade natur gör mig angelägen om att än en gång få höra alla detaljerna däri omtalas. Vanligen kan jag, då jag fått någon liten anvisning om händelsernas förlopp, draga mina slutsatser och finna en ledtråd med hjälp av de tusen och en likartade fall, dem jag kan påminna mig. De fakta, som röra den sak, om vilken ni vill rådfråga mig, äro — så vitt jag kan döma — alldeles enastående.»
Den korpulente gamle herrn rätade på sig med en anstrykning av stolthet och tog ur innerfickan på sin ytterrock en smutsig, skrynklig tidning. Med framåtböjt huvud och tidningen utbredd på sitt knä började han läsa igenom annonserna; jag tog tillfället i akt och betraktade honom noga — jag ville på min väns sätt försöka bilda mig ett omdöme om mannens karaktär genom att studera hans utseende och klädedräkt.
Min undersökning kunde dock ej framvisa några särdeles lysande resultat. Den främmande såg ut som en helt vanlig engelsk affärsman, fet, självbelåten och trögtänkt. Han var klädd i ett par smårutiga svart- och vita byxor, en ej alldeles oklanderligt snygg bonjour, som han ej knäppt igen, och en brun väst, över vilken hängde en massiv klockkedja av oäkta metall med ett litet fyrkantigt kopparmynt som enda prydnad. En sliten hög hatt och en urblekt brun ytterrock med solkig sammetskrage lågo på en stol bredvid honom. Hur noga jag än betraktade mannen, fann jag ingenting anmärkningsvärt hos honom med undantag av hans eldröda hår och det uttryck av sorg och missnöje, som stod stämplat på hans anlete.
Sherlock Holmes lade genast märke till mitt förehavande och skakade leende på huvudet, när han mötte min frågande blick.
»Utom de för alla synliga fakta, att vår klient under någon tid förrättat grovarbete, att han snusar, är frimurare, har vistats i Kina och på sista tiden sysselsatt sig med skrivning, kan jag ej finna något särskilt.»
