Hoppa till innehållet

Dubbelspel

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Röda ligan
Sherlock Holmes äventyr – Första samlingen
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

Dubbelspel
Hemligheten i Boscombe Valley  →
På Wikipedia finns en artikel om Dubbelspel.


[ 34 ]

Dubbelspel.

(DEN FÖRSVUNNE BRUDGUMMEN.)

»Min käre vän», sade Sherlock Holmes, när vi en dag sutto tillsammans framför eldbrasan i hans rum vid Baker-Street, »verkliga livet bjuder på mycket egendomligare saker och ting än människans djärvaste fantasi kan skapa. Ingen skulle våga uppfinna och försöka komma andra att tro på händelser, de där höra till vardagslivets vanligaste tilldragelser. Om vi hand i hand kunde flyga ut genom fönstret därborta, sväva fram över den jättestad, i vilken vi befinna oss, sakta lyfta taken av husen och kasta en blick på allt det underliga, som därinom händer och sker: de egendomliga följderna av orsak och verkan, planerna och motplanerna, hela den sällsamma kedjan av tillfälligheter, som sträcker sig genom generationer och frambringar de underbaraste verkningar — kunde vi se allt detta, skulle vi ock finna, att alla fantasiskapelser med deras banala slutledningar och förberedda resultat äro utslitna, tråkiga, intresselösa.» »

Det går jag alls inte in på», sade jag. »De fall, som genom tidningarna komma till allmänhetens kännedom äro i regel torra och banala, så det förslår. Våra polisrapporter ge oss en inblick i en realism, driven till [ 35 ]sin yttersta spets, och resultatet är, det måste du medge, varken intressant eller artistiskt.»

»För att kunna frambringa en artistisk verkan måste man ha säker blick och handla med stor urskiljning. De flesta polisrapporter fela i så måtto, att de lägga större vikt vid advokaters och domares dumma, intetsägande utlåtanden än vid detaljerna i målet, vilka likväl för en uppmärksam iakttagare just äro det allra väsentligaste i affären. Tro du mig, det finns ingenting så onaturligt, som det rent vanliga och vardagliga.»

»Jag kan mycket väl förstå att du tänker så», sade jag småleende, i det jag skakade på huvudet. »Den säregna ställning du intar inom tre hela världsdelar, där du är rådgivare och hjälpreda åt alla och en var, som känna sig tveksamma eller rådvilla, sätter dig helt naturligt i beröring med mycket, som är egendomligt och oförklarligt. Men se här» — jag tog upp morgontidningen, som fallit ner på golvet — »låt oss underkasta saken en prövning. Låt oss ta första bästa rubrik, jag träffar på! Se här! En äkta mans grymhet mot sin hustru. Det finns en hel spalt om affären, men jag vet av erfarenhet, att alltsammans är mig välbekant: vi ha naturligtvis den andra kvinnan, ruset, misshandlingen, slaget, blåmärkena, den deltagande systern eller väninnan. Den mest banala skriftställare kunde ej utfundera något mer banalt.»

»Det exempel du valt, talar olyckligtvis ej till förmån för ditt påstående», sade Holmes, i det han tog tidningen och lät sin blick glida längs spalterna. »Här är det fråga om den Dundas'ska skilsmässo-affären, och jag har varit med om att reda upp en del saker i förening med densamma. Den äkta mannen var goodtemplare, det fanns ingen annan kvinna, och orsaken till, att hustrun ville skiljas var den, att hennes man efter varje måltid tog sina löständer ur munnen och kastade dem på henne — en handling, som det svårligen skulle falla en vanlig romanskrivare in att hitta på. Tag dig en pris, Watson, och medgiv, att det exempel, du framdragit, endast tjänat till att ge mig rätt.»

Han sträckte fram en guldsnusdosa, i vars lock en sällsynt vacker ametist var infattad. Den dyrbara pjesen stod i så bjärt motsats till min väns anspråkslösa vanor och enkla hemliv, att jag ej kunde avhålla mig från att göra en anmärkning.

»Aha», sade Holmes, »jag glömde, att jag ej sett dig på ett par veckor. Den här dosan är en present av kungen av Böhmen — en liten tacksamhetsgärd för min hjälp i affären med Irene Adler

»Och ringen, du bär?» frågade jag med en blick på en stor diamant, som gnistrade på hans ena ringfinger.

»Är en gåva av regerande furstehuset i Holland. Den sak, i vilken jag hjälpte den kungliga familjen tillrätta, är emellertid av så ömtålig natur, att jag ej kan tala om den för någon, ej ens för dig, fast du varit vänlig nog att teckna upp en del av mina små äventyr.»

»Har du några problem att lösa nu för tiden?» sporde jag intresserad. Tio eller tolv stycken, men intet, som har några särdeles egendomliga drag att framvisa. De äro viktiga, förstår du, men ej vidare intressanta. Det är ett obestridligt faktum, att de minst betydande 'affärerna' erbjuda iakttagaren det bästa observationsfältet och ge honom tillfälle att utveckla den förmåga att sammanställa orsak och verkan, som förläna detta slags undersökningar dess egentliga behag. De grövsta brotten äro ofta de minst svårutredda — ju grövre ett brott är, desto tydligare är i regel motivet till detsamma. I de mål jag nu har om händer, finnes med undantag av en enda litet svårförklarlig sak, om vilken man från [ 36 ]Marseille vänt sig till mig, alls ingenting av intresse. Men möjligt är, att jag snart skall ha något bättre att meddela dig, ty om jag ej misstar mig, ha vi här en klient.»

Holmes hade stigit upp från sin plats och gått fram till fönstret, där han genom persiennernas spjälor såg ner på den mörka, dystra gatan. Jag tittade över hans axel och blev på motsatta trottoaren varse en storväxt dam med tjock pälsboa om halsen och yvig eldröd plym i en kolossal Rembrandt-hatt, som helt djärvt satt på sned på hennes väl friserade hår. Skyggt och nervöst blickade hon upp mot våra fönster, medan hon sakta vaggade fram och åter och oupphörligt fingrade på sina handskknäppen. Plötsligt, lik en simmare, som beslutar lämna stranden, skyndade hon tvärs över gatan, och strax därefter hörde vi en häftig ringning på dörrklockan.

»Jag känner till de där symptomerna», sade Sherlock Holmes och kastade sin cigarrett in i elden. »Tvekan nere på trottoaren betyder alltid, att det gäller en hjärteangelägenhet. Hon vill gärna ha råd, men tycker dock, att saken är för ömtålig att diskuteras. Men även här finns det olika grader; när en kvinna blivit grymt förorättad av en man, tvekar hon ej — det vanligaste symptomet är en avsliten klocksträng. I närvarande fall kunna vi anta, att det visserligen är en kärleksaffär, men att flickan är mer rådlös och ledsen än ond. Här kommer hon i egen person för att skingra vår ovisshet.» Han hade knappt slutat tala, förrän det knackade på dörren och betjäntpojken anmälde miss Mary Sutherland; damen i fråga följde den lille svartklädde pojkstackaren i hack och häl och liknade ett fullriggat kofferdifartyg bakom en liten lotsbåt. Sherlock Holmes mottog den besökande med sin vanliga utsökta hövlighet, och sedan han stängt dörren och bett henne taga plats i en länstol, betraktade han henne på det skarpa och likväl tankspridda sätt, som var honom eget.

»Är det inte svårt för er, som är så närsynt», sade han, »att skriva så mycket på maskin?»

»I början tyckte jag nog, att det var svårt», svarade miss Sutherland, »men nu vet jag bokstävernas plats utan att se på dem.»

Plötsligt insåg hon hela betydelsen av hans ord, ryckte häftigt till och såg upp med fruktan och förvåning tecknade på sitt breda, godmodiga ansikte.

»Ni har hört talas om mig, mr Holmes», utropade hon; »hur kunde ni eljes veta allt detta?»

»Det gör detsamma», svarade Holmes skrattande; »det är mitt yrke att ha reda på saker och ting. Möjligt är ju, att jag lärt mig se och observera mycket, som andra ej alls lägga märke till. Om så ej vore händelsen, varför skulle ni då vilja rådfråga mig?»

»Jag har vänt mig till er, sir, emedan jag hört så mycket talas om er av mrs Etherege, vars man ni genast fick reda på, fastän både polisen och alla andra trodde honom vara död. Å, mr Holmes, jag önskar, ni ville hjälpa mig också! Jag är inte rik, men jag har hundra pund om året i ränta och förtjänar dessutom ganska bra med maskinskrivning, och alltsammans skulle jag gärna ge ut, om jag kunde få reda på, vad som blivit av mr Hosmer Angel!»

»Varför hade ni så bråttom med att komma hit?» frågade Holmes med fingertopparna stödda mot varandra och blicken i taket. Åter syntes ett förvånat och skrämt uttryck i miss Sutherlands eljes intetsägande ansikte.

»Jo — jag riktigt störtade hemifrån», svarade hon, »därför att det förargade mig att se det lättvindiga sätt, på vilket mr Windibank — min far, förstår ni — tog [ 37 ]saken. Han ville inte gå till polisen, och inte heller vända sig till er, och så slutligen, när han inte ville göra någonting alls och bara sade, att det var ingen skada skedd, blev jag ursinnig, fick i en fart på mig mina ytterkläder och rusade hit.»

»Er far?» sade Holmes. »Er styvfar, antar jag, enär edra tillnamn äro olika?»

»Ja visst — min styvfar. Jag säger 'pappa' till honom, fast det låter komiskt — han är bara fem år och två månader äldre än jag.»

»Lever er mor?»

»Ja då — mamma lever och är alldeles kry. Jag var just inte särdeles belåten, mr Holmes, när hon gifte om sig så snart efter min fars död, och det med en man, som var femton år yngre än hon. Min riktige far var kopparslagare i Tottenham-Court-road, och han lämnade efter sig en liten bra affär, som mamma fortsatte med hjälp av mr Hardy, verkmästaren, som varit hos far i många år. Men mr Windibank förmådde mamma att sälja affären — han är så fin av sig, ska' jag säga; han är resande för en stor vinfirma. De fingo fyratusen sju hundra pund för rättigheterna och verkstaden, men det var inte hälvten så mycket, som far kunde ha fått, om han levat.»

Jag hade väntat, att Sherlock Holmes skulle visa tecken till otålighet under detta långa och föga viktiga meddelande, men han lyssnade med den allra största uppmärksamhet.

»Kommer er egen lilla inkomst från affären?» frågade han.

»Å — nej — den är alldeles skild därifrån; jag fick mina pengar efter farbror Edvard i Auckland. Kapitalet är placerat i Nya-Zeeland-obligationer, som ge fyra och en halv procent. Jag fick två tusen fem hundra pund, men kan bara komma åt räntan.»

»Er berättelse intresserar mig ofantligt mycket», sade Holmes. »När ni nu har en så nätt liten inkomst och dessutom förtjänar pengar, så är ni väl emellanåt ute på resor eller roar er på annat sätt? Jag tror, att en ensam dam mycket väl kan leva på sextio pund om året.»

»Jag skulle kunna leva på mindre än det, mr Holmes, men ni förstår nog, att jag inte vill vara en börda för mina föräldrar, utan därför få de disponera mina räntor, så länge jag bor hemma, det vill säga så länge jag ej grundat eget hem. Mr Windibank lyfter räntan vart kvartal och ger pengarna till mamma; jag reder mig mycket väl med det, som jag förtjänar på maskinskrivning. Jag får två pence arket, och jag kan ofta skriva femton till tjugo ark om dagen.»

»Ni har mycket tydligt klargjort er ställning för mig», sade Holmes. »Den här herrn är min vän, doktor Watson, och ni kan inför honom tala lika öppet som om jag vore ensam med er. Var nu snäll och berätta oss allt, som rör er förbindelse med mr Hosmer Angel.»

Miss Sutherland rodnade häftigt och fingrade nervöst på fransarna, som prydde hennes klädning.

»Jag träffade honom första gången på gasmästarnas bal», sade hon slutligen. »De brukade skicka pappa bjudningskort, så länge han levde, och glömde ej heller nu bort oss, utan bjödo mamma och mig. Mr Windibank ville ej, att vi skulle gå på balen. Han vill aldrig att vi skola roa oss; han blir rent av ursinnig, bara jag talar om att vara med på en söndagsskolefest. Men den här gången hade jag satt mig i sinnet att gå — inte hade han den minsta rättighet att neka mig, inte? Han sade, att det ej var passande för oss att umgås med dylikt folk, och likväl skulle alla pappas gamla goda vänner vara med. Och han sade, att jag [ 38 ]ingenting hade att ta på mig, när min röda sidenklädning är alldeles splitter ny. Slutligen, när han såg, att alla hans invändningar ej tjänade något till, reste han för firmans räkning till Frankrike, men mamma och jag gingo på balen med mr Hardy, vår förre verkmästare, och då träffade jag mr Hosmer Angel.»

»Jag antar», sade Holmes, »att mr Windibank blev mycket ond, när han kom tillbaka och fann, att ni mot hans vilja gått på balen?»

»Å nej — han var på det hela taget rätt beskedlig. Han skrattade, ryckte på axlarna och sade, att det tjänade ingenting till att förbjuda fruntimmer något — de gjorde ändå som de ville.»

»Jag förstår. Alltså träffade ni på gasmästarnas bal en ung herre, som hette Hosmer Angel?»

»Ja, sir. Jag träffade honom den kvällen, och dagen därpå kom han hem till oss för att höra efter, hur vi mådde efter balen. Sedan träffade vi — det vill säga, mr Holmes, jag träffade honom ett par gånger ute, men så kom pappa hem igen, och mr Hosmer Angel kunde inte hälsa på hos oss längre.»

»Inte det?»

»Nej — pappa tål inga visiter eller besök av något slag. Han tar aldrig emot någon hemma hos oss, och säger alltid, att fruntimmer ska' trivas i familjekretsen. Men som jag säger till mamma, ett fruntimmer vill ha sin egen familjekrets, och jag har inte fått någon ännu.»

»Men vad blev det av mr Hosmer Angel? Försökte han inte att få träffa er?»

»Jo, ser ni, pappa skulle resa till Frankrike igen inom en vecka, och Hosmer skrev och sade, att det var bäst att vänta tills han hade rest. Under tiden kunde vi skriva till varandra; han brukade skriva till mig var dag. Det var jag, som tog emot posten om morgnarna, så att pappa behövde aldrig få reda på saken.»

»Var ni förlovad med den unge herrn?»

»Ja visst, mr Holmes; vi förlovade oss under vår första promenad tillsammans. Hosmer — mr Angel — var kassör på ett kontor vid Leadenhall-Street — och —»

»Vad för ett kontor?»

»Det är det värsta, mr Holmes, men det vet jag inte.»

»Var bodde han då?»

»Han hade sitt rum i kontorsbyggningen.»

»Och ni har inte alls reda på adressen?»

»Nej — jag vet bara, att kontoret låg vid Leadenhall-Street.»

»Varthän adresserade ni edra brev?»

»Till postkontoret vid Leadenhall-Street, poste restante. Han sade, att om breven adresserades till kontoret, skulle alla hans kamrater 'bry' honom, därför, att han korresponderade med ett fruntimmer; då ville jag maskinskriva breven, men det ville han alls inte höra talas om. Han sade, att när jag själv skrev dem, tycktes de verkligen komma från mig, men när de voro skrivna med maskin, var det som om något trätt oss emellan. Detta bevisar ju bara, mr Holmes, hur mycket han tyckte om mig och hur även de minsta småsaker ej undgingo honom.»

»Detta är riktigt lärorikt», sade Holmes. »En av mina orubbligaste åsikter är den, att småsaker i de flesta fall äro av största vikt. Kan ni komma ihåg något mer om mr Hosmer Angel?»

»Han var ovanligt blyg och skygg, mr Holmes. Han ville hellre gå ut och promenera med mig i skymningen än på ljusa dagen; han sade, att han ej tyckte om att bli bemärkt. Han var så fin och tillbakadragen. Till [ 39 ]och med hans röst var ovanligt mild. Som barn hade han ofta lidit av strupkatarr och svullna körtlar, sade han, och följden var, att hans hals var ytterst ömtålig och att han talade på ett dämpat, viskande sätt. Han var alltid mycket elegant klädd, fin och prydlig, men hans ögon voro svaga, och han nyttjade blå glasögon för att skydda dem mot det starka dagsljuset.»

»Jaså — och vad hände, när er styvfar reste tillbaka till Frankrike?»

»Mr Hosmer kom då och hälsade på oss och föreslog, att vi skulle låta viga oss, innan pappa kom igen. Han var förfärligt upprörd och fick mig att med handen på bibeln svära att alltid vara honom trogen, vad som än månde hända. Mamma sade, att han handlade fullkomligt rätt, när han fordrade en sådan ed av mig, och att det var ett bevis på hans kärlek till mig. Mamma hade ända från början stått på hans sida och tyckte nästan mer om honom än jag. Men när de började tala om giftermål innan veckans slut, sade jag, att pappa ju inte var hemma. De menade, att det ingenting gjorde; man kunde ju tala om det för honom sedan, och mamma sade, att hon tog allt ansvar på sig. Jag var inte mycket för deras ide, mr Holmes. Det förekom mig visserligen löjligt, att jag skulle behöva be om hans tillstånd, då han ju bara är ett par år äldre än jag; men som jag aldrig varit van att göra något i smyg, skrev jag till pappa i Bordeaux, där firman har sitt franska kontor. Jag fick emellertid brevet tillbaka samma dag, jag skulle gifta mig.»

»Han hade således ej fått det?»

»Nej, sir; han hade rest hem till England strax innan det hunnit fram.»

»Det var ju otur. Ni skulle alltså gifta er en fredag. Ämnade ni låta viga er i en kyrka?»

»Ja, sir; men det skulle bli ett tyst och stilla bröllop. Vi skulle vigas i St. Saviour-kyrkan, nära King's Cross, och sedan skulle vi ha en liten frukostmiddag på St. Pancras hotell. Hosmer kom och hämtade oss i en vanlig droska, men eftersom en sådan ju ej har plats för mer än två personer, lät han mamma och mig ta den och steg själv in i en täckvagn, det enda åkdon till han kunde få tag uti för tillfället. Mamma och jag kommo först fram till kyrkdörren, och när täckvagnen ett par minuter senare anlände, väntade vi få se Hosmer stiga ur; men ingen syntes till, och då kusken tittade efter, fanns ingen människa inne i vagnen heller. Kusken sade, att han rakt inte kunde begripa, vad det blivit av herrn — han hade med egna ögon sett honom stiga upp i vagnen. Detta hände i fredags, mr Holmes, och sedan dess har jag varken hört eller sett något, som kunnat sprida ljus i saken.»

»Jag tycker, att ni har blivit riktigt skamligt behandlad», sade Holmes.

»Ack nej, sir. Hosmer var alldeles för god och ädel att självmant övergiva mig på det sättet. Om förmiddagen sade han gång på gång till mig, att jag skulle vara honom trogen, hända vad hända ville, och att jag, om något oförutsett skulle skilja oss åt, alltid skulle komma ihåg, att jag var bunden vid honom och att han förr eller senare skulle fordra infriandet av mitt löfte till honom. Det var ett underligt tal på ens bröllopsdag, men det som sedan hände gav det en viss betydelse.»

»Det är sant nog. Er åsikt är således den, att han råkat ut för någon olyckshändelse?»

»Ja, sir. Jag tror, att han anade, att något ont skulle vederfaras honom, eljes skulle han ej ha talat så, som han gjorde. Och nu har det, som han fruktade, inträffat.»

»Har ni ingen aning om, vad det kunde ha varit?»

»Inte den ringaste aning, sir.»

[ 40 ]»En fråga till! Vad sade er mor om händelsen?»

»Hon var mycket ond och förbjöd mig, att någonsin tala om saken.»

»Och er far? Talade ni om alltsammans för honom?»

»Ja — och han tycktes i likhet med mig tro, att någon olycka skett, men att jag skulle få höra av Hosmer igen. Vilket intresse kunde väl någon ha, sade han, av att föra mig så långt som till kyrkdörren och sedan lämna mig ensam där? Om han hade lånat pengar av mig, eller om han gift sig med mig och fått min lilla förmögenhet överlåten på sig, kunde det ju ha funnits skäl nog; men Hosmer var alldeles oberoende och ville aldrig tillåta mig att för hans skull ge ut så mycket som en shilling ens. Men vad kan väl ha hänt? Och varför har han ej skrivit? Jag blir halvt vansinnig, när jag tänker på saken — jag får inte en blund i mina ögon om natten!»

Hon drog en liten näsduk ur muffen och brast ut i högljudda snyftningar.

»Jag skall ta' saken om hand för er», sade Holmes och steg upp. »Vi ska' snart nog uppnå det önskade resultatet, hoppas jag. Lämna allt åt mig och tänk inte mer på, vad som hänt. Försök framför allt att låta mr Hosmer Angel försvinna ur ert minne, liksom han redan försvunnit ur ert liv.»

»Ni tror således inte, att jag skall få se honom igen?»

»Jag är rädd för, att ni inte får det.»

»Vad har då hänt honom?»

»Låt mig söka reda ut den saken. Jag skulle emellertid gärna vilja ha en noggrann beskrivning på honom och även se de brev han skrivit till er.»

»Jag annonserade efter honom i förra lördagens 'Chronicle'», sade hon. »Här är konceptet, och här äro fyra brev från honom.»

»Tack. Får jag så be om er adress.»

»31 Lyon-Place, Camberwell.»

»Ni har ju aldrig haft mr Angels adress, var det inte så? Var finns er fars affärslokal?»

»Pappa reser för Westhouse & Marbank, de stora rödvinsimportörerna vid Fenburch-Street.»

»Tack så mycket. Ni har givit mig klara och rediga upplysningar. Var god lämna papperen här och glöm ej det råd, jag givit er. Låt hela händelsen försvinna ur ert minne och låt den ej på något sätt inverka på ert liv.»

»Det är mycket vänligt av er, mr Holmes, att säga så, men jag kan ej följa ert råd. Jag skall vara Hosmer trogen. När han kommer, skall han finna mig densamma som förut.»

Trots den extravaganta hatten och det intetsägande ansiktet fanns det i den unga flickans enkla trohjärtenhet ett ädelt drag, som ej förfelade att göra intryck på oss. Hon lade den lilla pappersbunt, hon medfört, på bordet och gick sin väg med löfte att komma igen, när helst mr Holmes skickade bud efter henne.

Under ett par minuter satt Sherlock Holmes alldeles tyst med fingertopparna hårt pressade mot varandra, benen långt utsträckta och blicken riktad mot taket. Så tog han ner från hyllan den gamla brunrökta kritpipan, som var så gott som en rådgivare för honom, och sedan han tänt den, lutade han sig tillbaka i sin länstol, under det tjocka blå rökmoln virvlade omkring i rummet och ett uttryck av slapp dåsighet lägrade sig på hans ansikte.

»Hon var riktigt intressant att studera, den där ungmön», sade han slutligen — »vida intressantare än hennes lilla problem, vilket inom parentes sagt, är bra [ 41 ]vanligt och utslitet. Om du vill se efter i mitt register, skall du finna ett likadant mål i Andover 1877 och något mycket närbesläktat i Haag förra året. Hur gammal själva idén än är, fanns det likväl ett par detaljer, som voro nya för mig. Och flickan själv var värd att studeras.»

»Du märkte tydligen hos henne en hel del saker, som voro osynliga för mig», sade jag.

»Inte osynliga för dig — bara obemärkta av dig, Watson. Du vet inte, vad du skall se på, och därför går du miste om det, som är av vikt. Jag har ju ännu inte lyckats att få dig inse betydelsen av en rockärm, den lärdom, man kan hämta av en tumnagel eller det avgörande vittnesmål man kan få av ett skoband. Vad lade du särskilt märke till hos den här unga kvinnan? Beskriv henne för mig!»

»Jo, hon var utstyrd i en skiffergrå, bredskyggig halmhatt, prydd med en röd plym. Hennes kappa var svart, broderad med svarta pärlor och i kanten försedd med en liten frans av jetkulor. Klädningen var mörkt kaffebrun med hals- och ärmgarnering av röd plysch. Hon bar grå handskar, ganska slitna; högra pekfingret stack ut ur handsken. Hennes skodon hade jag ej tillfälle att se. Hon hade små runda örhängen av guld och såg på det hela taget ut som en välburgen medlem av den enklare medelklassen.»

Sherlock Holmes klappade i händerna och skrattade belåtet. »Du gör, ta mig tusan, riktiga framsteg, Watson: den här gången har du lyckats ovanligt bra. Du har visserligen låtit allt, som var av vikt, undgå din uppmärksamhet, men du har metoden inne, och du har en säker blick för färger. Men lita aldrig på totalintrycket, min gosse lille — kasta dig genast över detaljerna. Jag ser alltid först på fruntimmernas ärmar; gäller det en karl, är det kanske bäst att strax hålla sig till knäna på hans byxor. Som du såg, hade den unga kvinnan i fråga sina ärmar garnerade med plysch, och plysch är ett präktigt material, när det gäller att studera spår och märken. Den dubbla linjen strax ovan handloven, där maskinskriverskan stöder armen mot bordet, var klart och tydligt avtecknad. Handsymaskinsarbetet lämnar likadana märken, men bara på vänstra ärmen och endast på den sida, som vetter från tummen, i stället för att denna hade dem på hela underärmen. Sedan såg jag på hennes ansikte och fann på ömse sidor av näsroten märken efter en pince-nez; och så vågade jag framkasta min anmärkning om närsynthet och maskinskrivning — något, som tycktes högeligen förvåna henne.»

»Det förvånade mig med.»

»Men, Herre Gud, det låg ju i öppen dag! När jag sedan såg på hennes fötter, blev jag överraskad och intresserad av att finna, att hennes skor, som vid hastigt betraktande föreföllo alldeles lika, i själva verket voro helt olika — den ena hade en med stickningar prydd tåhätta; den andras var alldeles utan stickrader. Ena skon hade bara två av sina fem knappar knäppta; på den andra hade hon knäppt första, tredje och femte knappen. Och, ser du, när en ung dam, som eljes är ordentligt och prydligt klädd, ger sig av hemifrån med omaka och så godt som oknäppta skor, är det inte svårt att dra den slutsatsen, att hon haft bråttom, innan hon kom åstad.»

»Och vad mer?» frågade jag, nu som alltid djupt intresserad av min väns utomordentliga förmåga att resonera och dra slutledningar.

»Jag märkte, att hon skrivit en biljett, innan hon gick hemifrån och efter det hon redan tagit på sig [ 42 ]ytterkläderna. Du såg, att högerhandsken var trasig i ena fingertoppen, men du observerade inte att både handsken och fingret voro fulla av bläckfläckar. Hon hade haft bråttom, när hon skrev, och hade doppat pennan för djupt i bläckhornet. Det måste ha skett i morgse, eljes skulle fläcken på fingret ej ha varit så tydlig. Allt detta är ju roligt och intressant nog, fast egentligen fasligt enkelt. Men nu måste jag på allvar ta itu med saken. Skulle du vilja läsa upp för mig annonsen efter mr Hosmer Angel?»

Jag höll det lilla tryckta konceptet mot ljuset. Under rubriken »Försvunnen» lästes följande:

»På morgonen den 4:de dennes försvann en herre, vid namn Hosmer Angel. Han är omkring 5 fot, 7 tum lång, kraftigt byggd med blek hy, svart hår, något barskallig på hjässan, har stora, svarta mustascher och polisonger, nyttjar blå glasögon och har ett lätt fel i talorganen. Var, när han sist blev sedd, iförd svart, sidenfodrad bonjour, svart väst, urkedja av guld och grå benkläder samt bruna damasker över svarta resårskor. Anställd på ett kontor vid Leadenhall-Street. Den, som etc. etc.

»Det är bra», sade Holmes. »Vad breven angår», fortsatte han och kastade en blick på dessa, »så äro de mycket banala. Ingenting, som kan hjälpa oss på spår efter mr Angel, utom det, att han en gång citerar Balzac. Det finns emellertid en sak, som du kanske genast fäst dig vid.»

»De äro skrivna med maskin», sade jag.

»Inte bara själva breven — underskriften är också maskinskriven. Se på det lilla prydliga 'Hosmer Angel' i nedersta kanten! Datum finns, men ingen annan adress än Leadenhall-Street. Det där med underskriften är mycket lärorikt — det så godt som avgör hela 'affären'.»

»Hur så?»

»Min käre vän, ser du inte, hur mycket det har att göra med saken i fråga?»

»Det kan jag just inte säga, att jag gör, såframt det inte är så, att han vill kunna neka för sin namnteckning i händelse han blir stämd för brutet äktenskaplöfte.»

»Nej — det var inte orsaken. Jag skall emellertid nu skriva ett par brev, som skola bringa saken till avgörande: ett till vinfirman i City, ett till den unga flickans styvfar, mr Windibank; jag vill be honom komma hit i morgon kväll klockan sex. Det är i regel bäst att avhandla dylika 'spörsmål' med familjens manliga medlemmar. Men som vi inte kunna företaga oss något, innan vi fått svar på de båda breven, föreslår jag, min käre Watson, att vi lämna vårt lilla problem i ro så länge.»

Jag hade en så fast rotad tro på min väns stora begåvning och utomordentliga förmåga att reda ut svårare saker än denna och hade så ofta sett bevis på hans ovanliga handlingskraft, att jag visste, det fanns grundade skäl för den säkerhet och lättvindighet, med vilka han behandlade det hemlighetsfulla problem, man bett honom lösa. Endast en gång hade jag sett honom misstaga sig, och det var i »affären» mellan kungen av Böhmen och Irene Adler; men när jag tänkte på den nästan ogenomträngliga hemligheten vid Boscombe Valley och de mer än egendomliga omständigheterna, förbundna med »En studie i rött», kände jag, att den härva skulle vara mer än vanligt tilltrasslad, som han ej skulle kunna reda ut. Jag gick hem med den övertygelsen, att jag, när jag nästa dag förnyade mitt besök, skulle finna honom i [ 43 ]besittning av alla de ledtrådar, som behövdes för att förklara orsaken till mr Hosmer Angels hemlighetsfulla försvinnande.

Ett allvarligt sjukdomsfall lade emellertid beslag på min uppmärksamhet, och hela följande dagen tillbrakte jag vid sidan av min patients bädd. Klockan var nära sex, då jag blev fri. Jag kastade mig genast i en droska och åkte till Baker-street, rädd, att jag skulle komma för sent för att få vara med om det lilla dramats upplösning. Jag fann Sherlock Holmes ensam: han satt uppkrupen i sin stora länstol och halvsov. En fruktansvärd mängd flaskor och provrör tillsammans med den skarpa, friska lukten av klorvätesyra sade mig, att han tillbrakt sin dag med de kemiska undersökningar, som så mycket roade honom.

»Nå — har du kommit underfund med det?» frågade jag, så fort jag kommit in i rummet.

»Ja. Det var svavelsyrad barytjord.»

»Nej — nej — hemligheten, menade jag.»

»Jaså — den! Jag trodde du menade de salter, jag håller på att sönderdela. Någon hemlighet fanns ej — det sade jag dig ju i går; det var bara ett par av detaljerna, som intresserade mig. Men det ledsamma är, att det ej finns någon lagparagraf, efter vilken den där skurken kan bli straffad.»

»Vem är han, och vad var hans avsikt med att överge miss Sutherland?» Orden hade knappt lämnat mina läppar, och Holmes hade ej fått tid att svara, när vi hörde tunga steg i korridoren och en knackning på dörren.

»Det är flickans styvfar, mr James Windibank», sade Holmes. »Han har skrivit och sagt, att han skulle infinna sig hos mig kl. sex. Kom in!»

Den inträdande var en kraftigt byggd man av medellängd, ungefär trettio år gammal, med blekt, slätrakat ansikte; han hade ett ytterst hövligt sätt och ett par skarpa, genomträngande grå ögon. Han kastade en forskande blick på oss, ställde sin välborstade höga hatt på ett bord och tog med en lätt bugning plats på den närmast honom stående stolen.

»God afton, mr James Windibank», sade Holmes. »Jag tror, att detta maskinskrivna brev är från er och att ni i detsamma sagt er skola komma hit kl. sex.»

»Ja visst, sir. Jag kommer kanske litet sent, men jag är ej min egen herre, ser ni. Jag är ledsen över. att miss Sutherland besvärat er med den här lilla affären — jag tycker alltid det är bäst att 'tvätta sitt smutsiga linne hemma hos sig själv'. Det var helt och hållet mot min önskan, som hon vände sig till er, men hon är häftig och oresonlig och nästan omöjlig att styra, när hon sätter den sidan till. Naturligtvis gör det ej så mycket, om ni, som ej tillhör den officiella poliskåren, har reda på saken; men eljes är det just inte trevligt, att folk få höra talas om ens familjeolyckor. Dessutom är det en onödig utgift, ty hur i all världen skulle det kunna vara möjligt för er att finna mr Hosmer Angel?»

»Oroa er inte för det», sade Holmes lugnt; »jag har all anledning tro, att jag skall lyckas upptäcka honom.»

Mr Windibank ryckte häftigt till och tappade sina handskar.

»Det gläder mig att höra», sade han.

»Det är verkligen egendomligt», fortsatte Holmes, »men en skrivmaskin äger lika mycken individualitet som en människas handstil. Så framt maskinerna ej äro alldeles nya, skriver den ena aldrig lika med den andra. Somliga bokstäver bli mer slitna än andra; somliga slitas bara på ena sidan. Om ni ser efter i ert brev, mr Windibank, märker ni nog, att alla e'na äro litet otydliga, och att slutstrecket på r'ena fattas. [ 44 ]Jag har upptäckt fjorton särskilda kännemärken till, men dessa äro de tydligaste.»

»Vi skriva alla våra brev på kontoret med den där maskinen, så att det är ej underligt, om den är en smula sliten», sade mr Windibank och gav Holmes en skarp blick ur sina små klara ögon.

»Och nu skall jag visa er något, som är högst intressant, mr Windibank», sade Holmes. »Jag ämnar en av dagarna skriva en liten avhandling om skrivmaskinen och den roll, den spelar i brottmålens historia; det är ett ämne, åt vilket jag ägnat stor uppmärksamhet. Här har jag nu fyra brev, som lära ha kommit från den försvunne mr Angel. De äro alla skrivna med maskin. Överallt äro ej endast e'na otydliga och r'ena utan slutstreck; ni skall även finna — om ni vill begagna er av ett förstoringsglas — att alla de fjorton kännetecknen, jag nyss omnämnde, också förefinnas.»

Mr Windibank reste sig hastigt och tog sin hatt.

»Jag har ingen tid till övers för dylikt fantastiskt prat, mr Holmes», sade han. »Om ni tror er kunna få tag i karlen, så grip verket an, och låt mig veta, när det lyckas för er.»

»Med största nöje», sade Holmes, i det han gick fram och reglade dörren. »Jag kan så gärna först som sist säga er, att jag redan fått tag på honom.»

»Hur? Var?» skrek mr Windibank, blek som ett lik och seende sig omkring, som en råtta i en fälla.

»Å — det tjänar ingenting till — verkligen inte», sade Holmes förbindligt. »Ni kan inte krångla er ifrån det, mr Windibank. Det är alldeles för genomskinligt, och det var ingen artighet ni sade mig, när ni påstod, att jag inte skulle lyckas lösa det här lilla lätta problemet. Det var rätt! Sitt ner och låt oss i lugn och ro tala om saken.»

Mr Windibank hade sjunkit ner på en stol; han var kritvit i ansiktet och stora svettpärlor syntes på hans panna.

»Det — det är — inte straffvärt», stammade han.

»Jag är rädd för, att det inte är det», sade Holmes. »Men oss emellan sagt, Windibank, var det en grym, gement självisk handling, hjärtlös och småsinnad i högsta grad. Låt mig nu framställa sakens gång och utveckling för er — ni kan ju rätta mig, om och när jag begår ett misstag.»

Mr Windibank satt hopkrupen i sin stol med huvudet nedsjunket på bröstet; han såg alldeles förkrossad ut. Holmes satte sina fötter upp mot hörnet av kaminhyllan, stack händerna i byxfickorna, lutade sig tillbaka i länstolen och började tala, mer för sig själv, tycktes det, än till oss.

»En man gifte sig för pengars skull med en kvinna, som var betydligt äldre än han, och hade nyttjanderätt över sin styvdotters inkomster, så länge hon bodde i hemmet. Det var en rätt stor summa för folk i deras samhällsställning, och när de ej längre finge disponera den, skulle skillnaden i deras levnadssätt bli ganska märkbar. Alltså måste de försöka få behålla denna inkomst. Dottern var av ett milt, fogligt sinnelag, ömsint och varmhjärtad; hennes personliga egenskaper tillika med hennes lilla förmögenhet gjorde det antagligt, att hon snart skulle bli gift. Enär hennes giftermål betydde en förlust av hundra pund om året, måste styvfadern söka hindra henne från att gifta sig. Hur bar han sig åt härvidlag? Jo, till en början slog han in på den vanliga vägen: han höll henne hemma och förbjöd henne allt umgänge med jämnåriga. Men snart fann han, att detta ej längre var lämpligt. Flickan blev upprorisk, förfäktade sina rättigheter och förklarade slutligen, att hon ämnade bevista en bal, [ 45 ]vartill hon fått bjudning. Vad gjorde väl då hennes uppfinningsrike styvfar? Han fick en ide, som gör mer heder åt hans huvud än åt hans hjärta. Med sin hustrus medgivande och hjälp förklädde han sig, dolde sina skarpa ögon bakom färgade glasögon, prydde sitt ansikte med falska mustascher och polisonger, sänkte sin klara röst till en dämpad viskning, och dubbelt säker till följd av den unga flickans närsynthet, uppträdde han som mr Hosmer Angel och höll alla tillbedjare på avstånd genom att själv göra henne sin kur.»

»Det var först bara på skämt», mumlade mr Windibank. »Vi trodde aldrig, att hon skulle bli så betagen.»

»Mycket troligt. Men hur det nu var, så blev den unga damen 'betagen', och som hon var fullt övertygad om, att hennes styvfar befann sig i Frankrike, hade hon ej den minsta tanke på bedrägeri. Hon kände sig smickrad av den fine herrns uppmärksamhet, och detta så mycket mer, som hennes mor högt uttalade sin beundran för honom. Så gjorde mr Angel visit; det var ju tydligt, att saken måste drivas till sin spets, om det önskade resultatet skulle kunna uppnås. Möten beramades, förlovning ingicks — man måste ju på allvar försäkra sig om, att flickan ej vände sin håg till någon annan. Men bedrägeriet kunde ej länge fortgå på detta vis. De föregivna resorna till Frankrike blevo besvärliga. Det bästa var att avsluta affären på ett sådant sätt, att det skulle göra ett djupt intryck på den unga flickans känsliga sinne och hindra henne från att på länge tänka på någon annan friare. Härav kom sig trohetslöftet, beseglat med handen på bibeln; härav kommo antydningarna om möjligheten av en stundande olycka, samma dag vigseln skulle ske. James Windibank önskade, att miss Sutherland skulle känna sig så bunden vid Hosmer Angel och så oviss om dennes öde, att hon under de närmaste tio åren åtminstone ej skulle vilja lyssna till en annan man. Han förde henne så långt som till kyrkodörren, och sedan, eftersom han ej kunde gå längre, försvann han, begagnande sig av det gamla vanliga skälmstycket att stiga in genom ena dörren på en täckvagn och ut genom den andra. Sådan var händelsernas gång, eller hur, mr Windibank?»

Under det Holmes talade, hade den besökande i viss mån återfått sin självbehärskning, och steg nu upp från sin plats med ett hånleende på sitt bleka ansikte.

»Det är ju möjligt, mr Holmes», sade han, »men ni, som är så slängd i lagens tolkning, borde veta, att det är ni, som är lagbrytare, och inte jag. Jag har aldrig gjort något straffvärt, men så länge ni håller dörren där låst och reglad, utsätter ni er för åtal för överfall och olagligt våld.»

»Lagens arm kan ej nå er — däri har ni rätt», sade Holmes i det han drog regeln från dörren och slog upp denna på vid gavel, »men jag känner ingen, som bättre än ni förtjänar straff. Om den unga flickan har en bror eller en vän, borde han ge er ett duktigt kok stryk. För tusan!» fortsatte han, när han blev varse det hånfulla uttrycket i mannens ansikte, »det tillhör visserligen ej mina skyldigheter mot min klient, men här hänger min ridpiska, och jag tror sannerligen, att jag skall göra mig själv det nöjet — — —»

Han skulle just fatta tag i piskan, då ljudet av hastiga steg i trappan och en häftig smäll i ytterdörren hördes; genom fönstret kunde vi se mr Windibank ila gatan uppför, så fort benen ville bära honom.

»Det var mig en genompiskad kanalje», sade Holmes skrattande, i det han ånyo slog sig ner i sin länstol. »Den uslingen kommer att begå det ena brottet efter det andra, tills han gör ett riktigt skurkstreck och [ 46 ]slutar sina da'r i galgen. På visst sätt har den här 'affären' ej varit utan sitt lilla intresse.»

»Jag förstår inte riktigt gången i ditt resonemang». sade jag.

»Du inser väl, att denne mr Hosmer Angel måste haft något viktigt skäl för sitt egendomliga uppförande, och det var ju tydligt, att den ende karl, som hade någon fördel av händelsen, var styvfadern. Därtill kom det faktum, att de två männen aldrig någonsin råkade varandra, utan att den ene alltid infann sig, när den andre var borta. Anmärkningsvärda voro också de blå glasögonen och den hesa, viskande rösten, vilka liksom de stora polisongerna tydde på förklädnad. Min misstanke fann sin bekräftelse, när jag såg, att även underskriften på hans brev voro skrivna med maskin; härav drog jag den slutsatsen, att hans stil var den unga flickan så välbekant, att hon skulle kunna känna igen även det minsta ord, skrivet med hans egen hand. Du ser ju, att alla dessa enstaka fakta, såväl som en del mindre betydande omständigheter, peka i samma riktning.»

»Och hur kunde du verifiera dem?»

»Sedan jag väl fått korn på karlen, var det lätt att få mina misstankar bekräftade. Jag kände till, hos vilken firma han var anställd. Sedan jag fått den tryckta beskrivningen på den försvunne, tog jag bort allt, som kunde anses vara förklädnad — polisongerna, glasögonen, rösten — och skickade den till firman med begäran att få veta, om beskrivningen passade in på någon av deras handelsresande eller agenter. Jag hade redan märkt de små felaktigheterna i skrivmaskinen, och jag skrev till karlen själv under hans kontorsadress och bad honom komma hit. Alldeles som jag förmodade var hans svar maskinskrivet och uppvisade samma obetydliga, men typiska felaktigheter, som de, vilka funnos i mr Hosmer Angels brev. Samma post medförde till mig ett brev från Westhouse & Marbank, som sade, att beskrivningen i varje hänseende passade in på en av deras bokhållare, James Windibank. Voilà tout!»

»Och miss Sutherland?»

»Om jag säger henne sanningen, kommer hon ej att tro mig. Du erinrar dig kanske det gamla persiska ordspråket: 've honom, som rövar tigerns unge, och ve även honom, som tager en villfarelse från en kvinna'. Det finns lika mycket visdom hos Hafiz som hos Horatius och säkerligen lika stor världskännedom.»