»På kontoret fanns ingenting annat än ett par trästolar och ett omålat furubord; framför detta satt en liten herre med hår, som var ännu rödare än mitt. Han framställde några frågor till var och en av dem, som anmälde sig och lyckades alltid finna något, som gjorde det omöjligt för dem att bli antagna — det tycktes minsann inte vara lätt att få den platsen. När vår tur kom, var den lille herrn emellertid vänligare mot mig än mot de andra, och han stängde dörren, så att vi skulle i lugn och ro kunna få prata med varandra.
»'Detta är mr Jabez Wilson', sade min bokhållare; 'han skulle gärna vilja ha den plats i Ligan, som är förklarad ledig.'
»'Han tycks passa alldeles utmärkt — han uppfyller ju alla fordringar. Jag minns inte när jag sist såg någonting så praktfullt'. Han tog ett steg baklänges, lade huvudet på sned och tittade på mig, tills jag kände mig riktigt het om öronen. Så störtade han plötsligt fram, skakade hand med mig och lyckönskade mig till min framgång.
»'Det vore orätt att tveka', sade han. 'Emellertid hoppas jag, att ni ursäktar, om jag iakttar ett visst försiktighetsmått.'
»Med dessa ord grep han mig med bägge händerna i håret och drog och slet, tills jag skrek av smärta.
»'Ni har tårar i ögonen', sade han; 'då är allt i sin ordning. Vi äro tvungna att vara försiktiga, ser ni vi ha tyvärr blivit bedragna, tre gånger med peruker, en gång med färgning. Jag skulle kunna berätta historier för er, om skomakarbeck — historier, som skulle göra er förtvivlade över den mänskliga naturens ondska.'
»Sedan gick han fram till fönstret och ropade ner till de församlade, att platsen var upptagen. Ett mummel av felslagna förhoppningar hördes, och folkmassan skringrades åt alla väderstreck, tills ej ett enda rödhårigt huvud, med undantag av direktörens och mitt, fanns att skåda.
»'Mitt namn är Duncan Ross', sade den lille herrn, 'och själv är jag en av Ligans pensionärer. Är ni gift, mr Wilson? Har ni stor familj?'
»Jag svarade, att jag var ungkarl.
»'Å — så — det var inte bra det — det var ledsamt att höra. Vår ädle välgörares pengar äro ämnade till förökning och spridning av de rödhårigas antal lika så väl som till deras underhåll. Det var riktigt otur, att ni ej är gift !'
»Jag blev en smula lång i synen, mr Holmes — jag fruktade, att jag till slut skulle gå miste om platsen. Men sedan den lille herrn funderat ett ögonblick, sade han, att det nog ändå kunde gå.
»'Om det varit någon annan', förklarade han, hade det varit kinkigt nog, men vi måste göra ett undantag för den, som har ett så sällsynt och praktfullt hår. När kan ni börja arbetet?'
»'Ja — det kommer an på — jag måste ju också se till min egen lilla affär', svarade jag.
»'Å — tänk inte på det, mr Wilson', sade Vincent Spaulding, 'den kan jag nog sköta på egen hand!'
»'Hur lång tid skulle jag bli upptagen?' frågade jag.
»'Från tio till två!'
»Nu förstår ni, mr Holmes, att en pantlånare har mest att göra om kvällarna, särskilt torsdag och fredag kväll, strax innan veckoavlöningen faller ut; därför kunde jag bekvämt nog ha annat att göra om förmiddagarna. Dessutom visste jag, att min bokhållare var en duktig karl, som inte skulle låta lura sig.
»'Det passar mycket bra', sade jag. 'Och betalningen?'
»'Är fyra pund i veckan!'
