Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sin yttersta spets, och resultatet är, det måste du medge, varken intressant eller artistiskt.»

»För att kunna frambringa en artistisk verkan måste man ha säker blick och handla med stor urskiljning. De flesta polisrapporter fela i så måtto, att de lägga större vikt vid advokaters och domares dumma, intetsägande utlåtanden än vid detaljerna i målet, vilka likväl för en uppmärksam iakttagare just äro det allra väsentligaste i affären. Tro du mig, det finns ingenting så onaturligt, som det rent vanliga och vardagliga.»

»Jag kan mycket väl förstå att du tänker så», sade jag småleende, i det jag skakade på huvudet. »Den säregna ställning du intar inom tre hela världsdelar, där du är rådgivare och hjälpreda åt alla och en var, som känna sig tveksamma eller rådvilla, sätter dig helt naturligt i beröring med mycket, som är egendomligt och oförklarligt. Men se här» — jag tog upp morgontidningen, som fallit ner på golvet — »låt oss underkasta saken en prövning. Låt oss ta första bästa rubrik, jag träffar på! Se här! En äkta mans grymhet mot sin hustru. Det finns en hel spalt om affären, men jag vet av erfarenhet, att alltsammans är mig välbekant: vi ha naturligtvis den andra kvinnan, ruset, misshandlingen, slaget, blåmärkena, den deltagande systern eller väninnan. Den mest banala skriftställare kunde ej utfundera något mer banalt.»

»Det exempel du valt, talar olyckligtvis ej till förmån för ditt påstående», sade Holmes, i det han tog tidningen och lät sin blick glida längs spalterna. »Här är det fråga om den Dundas'ska skilsmässo-affären, och jag har varit med om att reda upp en del saker i förening med densamma. Den äkta mannen var goodtemplare, det fanns ingen annan kvinna, och orsaken till, att hustrun ville skiljas var den, att hennes man efter varje måltid tog sina löständer ur munnen och kastade dem på henne — en handling, som det svårligen skulle falla en vanlig romanskrivare in att hitta på. Tag dig en pris, Watson, och medgiv, att det exempel, du framdragit, endast tjänat till att ge mig rätt.»

Han sträckte fram en guldsnusdosa, i vars lock en sällsynt vacker ametist var infattad. Den dyrbara pjesen stod i så bjärt motsats till min väns anspråkslösa vanor och enkla hemliv, att jag ej kunde avhålla mig från att göra en anmärkning.

»Aha», sade Holmes, »jag glömde, att jag ej sett dig på ett par veckor. Den här dosan är en present av kungen av Böhmen — en liten tacksamhetsgärd för min hjälp i affären med Irene Adler

»Och ringen, du bär?» frågade jag med en blick på en stor diamant, som gnistrade på hans ena ringfinger.

»Är en gåva av regerande furstehuset i Holland. Den sak, i vilken jag hjälpte den kungliga familjen tillrätta, är emellertid av så ömtålig natur, att jag ej kan tala om den för någon, ej ens för dig, fast du varit vänlig nog att teckna upp en del av mina små äventyr.»

»Har du några problem att lösa nu för tiden?» sporde jag intresserad. Tio eller tolv stycken, men intet, som har några särdeles egendomliga drag att framvisa. De äro viktiga, förstår du, men ej vidare intressanta. Det är ett obestridligt faktum, att de minst betydande 'affärerna' erbjuda iakttagaren det bästa observationsfältet och ge honom tillfälle att utveckla den förmåga att sammanställa orsak och verkan, som förläna detta slags undersökningar dess egentliga behag. De grövsta brotten äro ofta de minst svårutredda — ju grövre ett brott är, desto tydligare är i regel motivet till detsamma. I de mål jag nu har om händer, finnes med undantag av en enda litet svårförklarlig sak, om vilken man från