Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Marseille vänt sig till mig, alls ingenting av intresse. Men möjligt är, att jag snart skall ha något bättre att meddela dig, ty om jag ej misstar mig, ha vi här en klient.»

Holmes hade stigit upp från sin plats och gått fram till fönstret, där han genom persiennernas spjälor såg ner på den mörka, dystra gatan. Jag tittade över hans axel och blev på motsatta trottoaren varse en storväxt dam med tjock pälsboa om halsen och yvig eldröd plym i en kolossal Rembrandt-hatt, som helt djärvt satt på sned på hennes väl friserade hår. Skyggt och nervöst blickade hon upp mot våra fönster, medan hon sakta vaggade fram och åter och oupphörligt fingrade på sina handskknäppen. Plötsligt, lik en simmare, som beslutar lämna stranden, skyndade hon tvärs över gatan, och strax därefter hörde vi en häftig ringning på dörrklockan.

»Jag känner till de där symptomerna», sade Sherlock Holmes och kastade sin cigarrett in i elden. »Tvekan nere på trottoaren betyder alltid, att det gäller en hjärteangelägenhet. Hon vill gärna ha råd, men tycker dock, att saken är för ömtålig att diskuteras. Men även här finns det olika grader; när en kvinna blivit grymt förorättad av en man, tvekar hon ej — det vanligaste symptomet är en avsliten klocksträng. I närvarande fall kunna vi anta, att det visserligen är en kärleksaffär, men att flickan är mer rådlös och ledsen än ond. Här kommer hon i egen person för att skingra vår ovisshet.» Han hade knappt slutat tala, förrän det knackade på dörren och betjäntpojken anmälde miss Mary Sutherland; damen i fråga följde den lille svartklädde pojkstackaren i hack och häl och liknade ett fullriggat kofferdifartyg bakom en liten lotsbåt. Sherlock Holmes mottog den besökande med sin vanliga utsökta hövlighet, och sedan han stängt dörren och bett henne taga plats i en länstol, betraktade han henne på det skarpa och likväl tankspridda sätt, som var honom eget.

»Är det inte svårt för er, som är så närsynt», sade han, »att skriva så mycket på maskin?»

»I början tyckte jag nog, att det var svårt», svarade miss Sutherland, »men nu vet jag bokstävernas plats utan att se på dem.»

Plötsligt insåg hon hela betydelsen av hans ord, ryckte häftigt till och såg upp med fruktan och förvåning tecknade på sitt breda, godmodiga ansikte.

»Ni har hört talas om mig, mr Holmes», utropade hon; »hur kunde ni eljes veta allt detta?»

»Det gör detsamma», svarade Holmes skrattande; »det är mitt yrke att ha reda på saker och ting. Möjligt är ju, att jag lärt mig se och observera mycket, som andra ej alls lägga märke till. Om så ej vore händelsen, varför skulle ni då vilja rådfråga mig?»

»Jag har vänt mig till er, sir, emedan jag hört så mycket talas om er av mrs Etherege, vars man ni genast fick reda på, fastän både polisen och alla andra trodde honom vara död. Å, mr Holmes, jag önskar, ni ville hjälpa mig också! Jag är inte rik, men jag har hundra pund om året i ränta och förtjänar dessutom ganska bra med maskinskrivning, och alltsammans skulle jag gärna ge ut, om jag kunde få reda på, vad som blivit av mr Hosmer Angel!»

»Varför hade ni så bråttom med att komma hit?» frågade Holmes med fingertopparna stödda mot varandra och blicken i taket. Åter syntes ett förvånat och skrämt uttryck i miss Sutherlands eljes intetsägande ansikte.

»Jo — jag riktigt störtade hemifrån», svarade hon, »därför att det förargade mig att se det lättvindiga sätt, på vilket mr Windibank — min far, förstår ni — tog