Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


saken. Han ville inte gå till polisen, och inte heller vända sig till er, och så slutligen, när han inte ville göra någonting alls och bara sade, att det var ingen skada skedd, blev jag ursinnig, fick i en fart på mig mina ytterkläder och rusade hit.»

»Er far?» sade Holmes. »Er styvfar, antar jag, enär edra tillnamn äro olika?»

»Ja visst — min styvfar. Jag säger 'pappa' till honom, fast det låter komiskt — han är bara fem år och två månader äldre än jag.»

»Lever er mor?»

»Ja då — mamma lever och är alldeles kry. Jag var just inte särdeles belåten, mr Holmes, när hon gifte om sig så snart efter min fars död, och det med en man, som var femton år yngre än hon. Min riktige far var kopparslagare i Tottenham-Court-road, och han lämnade efter sig en liten bra affär, som mamma fortsatte med hjälp av mr Hardy, verkmästaren, som varit hos far i många år. Men mr Windibank förmådde mamma att sälja affären — han är så fin av sig, ska' jag säga; han är resande för en stor vinfirma. De fingo fyratusen sju hundra pund för rättigheterna och verkstaden, men det var inte hälvten så mycket, som far kunde ha fått, om han levat.»

Jag hade väntat, att Sherlock Holmes skulle visa tecken till otålighet under detta långa och föga viktiga meddelande, men han lyssnade med den allra största uppmärksamhet.

»Kommer er egen lilla inkomst från affären?» frågade han.

»Å — nej — den är alldeles skild därifrån; jag fick mina pengar efter farbror Edvard i Auckland. Kapitalet är placerat i Nya-Zeeland-obligationer, som ge fyra och en halv procent. Jag fick två tusen fem hundra pund, men kan bara komma åt räntan.»

»Er berättelse intresserar mig ofantligt mycket», sade Holmes. »När ni nu har en så nätt liten inkomst och dessutom förtjänar pengar, så är ni väl emellanåt ute på resor eller roar er på annat sätt? Jag tror, att en ensam dam mycket väl kan leva på sextio pund om året.»

»Jag skulle kunna leva på mindre än det, mr Holmes, men ni förstår nog, att jag inte vill vara en börda för mina föräldrar, utan därför få de disponera mina räntor, så länge jag bor hemma, det vill säga så länge jag ej grundat eget hem. Mr Windibank lyfter räntan vart kvartal och ger pengarna till mamma; jag reder mig mycket väl med det, som jag förtjänar på maskinskrivning. Jag får två pence arket, och jag kan ofta skriva femton till tjugo ark om dagen.»

»Ni har mycket tydligt klargjort er ställning för mig», sade Holmes. »Den här herrn är min vän, doktor Watson, och ni kan inför honom tala lika öppet som om jag vore ensam med er. Var nu snäll och berätta oss allt, som rör er förbindelse med mr Hosmer Angel.»

Miss Sutherland rodnade häftigt och fingrade nervöst på fransarna, som prydde hennes klädning.

»Jag träffade honom första gången på gasmästarnas bal», sade hon slutligen. »De brukade skicka pappa bjudningskort, så länge han levde, och glömde ej heller nu bort oss, utan bjödo mamma och mig. Mr Windibank ville ej, att vi skulle gå på balen. Han vill aldrig att vi skola roa oss; han blir rent av ursinnig, bara jag talar om att vara med på en söndagsskolefest. Men den här gången hade jag satt mig i sinnet att gå — inte hade han den minsta rättighet att neka mig, inte? Han sade, att det ej var passande för oss att umgås med dylikt folk, och likväl skulle alla pappas gamla goda vänner vara med. Och han sade, att jag