ytterkläderna. Du såg, att högerhandsken var trasig i ena fingertoppen, men du observerade inte att både handsken och fingret voro fulla av bläckfläckar. Hon hade haft bråttom, när hon skrev, och hade doppat pennan för djupt i bläckhornet. Det måste ha skett i morgse, eljes skulle fläcken på fingret ej ha varit så tydlig. Allt detta är ju roligt och intressant nog, fast egentligen fasligt enkelt. Men nu måste jag på allvar ta itu med saken. Skulle du vilja läsa upp för mig annonsen efter mr Hosmer Angel?»
Jag höll det lilla tryckta konceptet mot ljuset. Under rubriken »Försvunnen» lästes följande:
»Det är bra», sade Holmes. »Vad breven angår», fortsatte han och kastade en blick på dessa, »så äro de mycket banala. Ingenting, som kan hjälpa oss på spår efter mr Angel, utom det, att han en gång citerar Balzac. Det finns emellertid en sak, som du kanske genast fäst dig vid.»
»De äro skrivna med maskin», sade jag.
»Inte bara själva breven — underskriften är också maskinskriven. Se på det lilla prydliga 'Hosmer Angel' i nedersta kanten! Datum finns, men ingen annan adress än Leadenhall-Street. Det där med underskriften är mycket lärorikt — det så godt som avgör hela 'affären'.»
»Hur så?»
»Min käre vän, ser du inte, hur mycket det har att göra med saken i fråga?»
»Det kan jag just inte säga, att jag gör, såframt det inte är så, att han vill kunna neka för sin namnteckning i händelse han blir stämd för brutet äktenskaplöfte.»
»Nej — det var inte orsaken. Jag skall emellertid nu skriva ett par brev, som skola bringa saken till avgörande: ett till vinfirman i City, ett till den unga flickans styvfar, mr Windibank; jag vill be honom komma hit i morgon kväll klockan sex. Det är i regel bäst att avhandla dylika 'spörsmål' med familjens manliga medlemmar. Men som vi inte kunna företaga oss något, innan vi fått svar på de båda breven, föreslår jag, min käre Watson, att vi lämna vårt lilla problem i ro så länge.»
Jag hade en så fast rotad tro på min väns stora begåvning och utomordentliga förmåga att reda ut svårare saker än denna och hade så ofta sett bevis på hans ovanliga handlingskraft, att jag visste, det fanns grundade skäl för den säkerhet och lättvindighet, med vilka han behandlade det hemlighetsfulla problem, man bett honom lösa. Endast en gång hade jag sett honom misstaga sig, och det var i »affären» mellan kungen av Böhmen och Irene Adler; men när jag tänkte på den nästan ogenomträngliga hemligheten vid Boscombe Valley och de mer än egendomliga omständigheterna, förbundna med »En studie i rött», kände jag, att den härva skulle vara mer än vanligt tilltrasslad, som han ej skulle kunna reda ut. Jag gick hem med den övertygelsen, att jag, när jag nästa dag förnyade mitt besök, skulle finna honom i
