besittning av alla de ledtrådar, som behövdes för att förklara orsaken till mr Hosmer Angels hemlighetsfulla försvinnande.
Ett allvarligt sjukdomsfall lade emellertid beslag på min uppmärksamhet, och hela följande dagen tillbrakte jag vid sidan av min patients bädd. Klockan var nära sex, då jag blev fri. Jag kastade mig genast i en droska och åkte till Baker-street, rädd, att jag skulle komma för sent för att få vara med om det lilla dramats upplösning. Jag fann Sherlock Holmes ensam: han satt uppkrupen i sin stora länstol och halvsov. En fruktansvärd mängd flaskor och provrör tillsammans med den skarpa, friska lukten av klorvätesyra sade mig, att han tillbrakt sin dag med de kemiska undersökningar, som så mycket roade honom.
»Nå — har du kommit underfund med det?» frågade jag, så fort jag kommit in i rummet.
»Ja. Det var svavelsyrad barytjord.»
»Nej — nej — hemligheten, menade jag.»
»Jaså — den! Jag trodde du menade de salter, jag håller på att sönderdela. Någon hemlighet fanns ej — det sade jag dig ju i går; det var bara ett par av detaljerna, som intresserade mig. Men det ledsamma är, att det ej finns någon lagparagraf, efter vilken den där skurken kan bli straffad.»
»Vem är han, och vad var hans avsikt med att överge miss Sutherland?» Orden hade knappt lämnat mina läppar, och Holmes hade ej fått tid att svara, när vi hörde tunga steg i korridoren och en knackning på dörren.
»Det är flickans styvfar, mr James Windibank», sade Holmes. »Han har skrivit och sagt, att han skulle infinna sig hos mig kl. sex. Kom in!»
Den inträdande var en kraftigt byggd man av medellängd, ungefär trettio år gammal, med blekt, slätrakat ansikte; han hade ett ytterst hövligt sätt och ett par skarpa, genomträngande grå ögon. Han kastade en forskande blick på oss, ställde sin välborstade höga hatt på ett bord och tog med en lätt bugning plats på den närmast honom stående stolen.
»God afton, mr James Windibank», sade Holmes. »Jag tror, att detta maskinskrivna brev är från er och att ni i detsamma sagt er skola komma hit kl. sex.»
»Ja visst, sir. Jag kommer kanske litet sent, men jag är ej min egen herre, ser ni. Jag är ledsen över. att miss Sutherland besvärat er med den här lilla affären — jag tycker alltid det är bäst att 'tvätta sitt smutsiga linne hemma hos sig själv'. Det var helt och hållet mot min önskan, som hon vände sig till er, men hon är häftig och oresonlig och nästan omöjlig att styra, när hon sätter den sidan till. Naturligtvis gör det ej så mycket, om ni, som ej tillhör den officiella poliskåren, har reda på saken; men eljes är det just inte trevligt, att folk få höra talas om ens familjeolyckor. Dessutom är det en onödig utgift, ty hur i all världen skulle det kunna vara möjligt för er att finna mr Hosmer Angel?»
»Oroa er inte för det», sade Holmes lugnt; »jag har all anledning tro, att jag skall lyckas upptäcka honom.»
Mr Windibank ryckte häftigt till och tappade sina handskar.
»Det gläder mig att höra», sade han.
»Det är verkligen egendomligt», fortsatte Holmes, »men en skrivmaskin äger lika mycken individualitet som en människas handstil. Så framt maskinerna ej äro alldeles nya, skriver den ena aldrig lika med den andra. Somliga bokstäver bli mer slitna än andra; somliga slitas bara på ena sidan. Om ni ser efter i ert brev, mr Windibank, märker ni nog, att alla e'na äro litet otydliga, och att slutstrecket på r'ena fattas.
