En skandal i Böhmen
| ← Titel och innehåll |
|
Röda ligan → |
| På Wikipedia finns en artikel om En skandal i Böhmen. |
En skandal i Böhmen.
I.
För Sherlock Holmes är hon den enda kvinna i världen: han kallar henne alltid endast »hon». Jag har aldrig hört honom ge henne någon annan benämning. I hans ögon står hon högt över sina medsystrar — hon fördunklar alla och en var av hela sitt kön. Jag tror ej, att han för Irene Adler erfarit någon slags känsla, liknande kärlek; alla känslor och sinnesrörelser — kärlek i synnerhet — voro främmande för hans kalla, bestämda och utomordentligt väl avvägda karaktär. Han var tvivelsutan den intelligentaste, besinningsfullaste och skarpsinnigaste tankemaskin, som världen någonsin skådat, men till älskare passade han ej. När helst han nämnde mildare böjelser var det för att håna dem eller göra spe av dem. »De voro utmärkta saker och ting för en skicklig iakttagare» — förträffliga, så snart det gällde att rycka slöjan från människornas motiv och handlingssätt. Men om en kallblodig, förnuftig tänkare tilläte dylika »överflödsartiklar» att taga rot och fäste i sitt känsliga, fint organiserade själsliv, vore det endast att däri införa ett störande element, som kunde komma samtiden att tvivla på resultaten av hans intellektuella verksamhet. Grus i ett ömtåligt instrument eller en spricka i en konstnärligt slipad lins skulle ej kunna åstadkomma mer skada än en stark sinnesrörelse i en sådan natur som hans. Och likväl fanns för honom blott en kvinna, och denna kvinna var Irene Adler, illa känd och tvivelaktig i åminnelse.
Jag hade på sista tiden ej sett mycket till Holmes. Mitt giftermål hade avlägsnat oss från varandra. Min husliga lycka och de kring den egna härden kretsande intressena, de där lägga beslag på en man, som för första gången skapat sig ett verkligt hem, togo hela min tid och min uppmärksamhet i anspråk. Holmes däremot, som af hela sin Bohême-själ avskydde sällskapslivet, stannade lugnt kvar i den lilla våning vid Baker Street, som vi tillsammans innehaft, begraven bland sina gamla böcker och delande sin tid mellan kokain och äregirighet, mellan det tillstånd av slöhet, som är en av det giftiga bedövningsmedlets farligaste följder, och sin egen kraftiga, energiska naturs handlingsbegär. Han var lika intresserad som förr av att studera allt, som kunde hänföras under benämningen brott, och använde sin utomordentliga, enastående begåvning och sin beundransvärda observationsförmåga att följa de spår och reda ut de hemligheter, vilka av den officiella polismakten blivit övergivna såsom hopplösa. Emellanåt nådde mig ett och annat rykte om hans görande och låtande; jag visste, att han kallats till Odessa i och för Trepoffska mordet, och att han spritt ljus över den egendomliga tragedin, angående bröderna Atkinson i Trincomalee; slutligen hörde jag ock talas om den mission, han så skickligt och framgångsrikt avslutat för den regerande familjens i Holland räkning. Men utom dessa tecken på hans verksamhet — tecken, som jag dessutom lärde känna på samma sätt som hela den tidningsläsande allmänheten — visste jag föga eller intet om min gamle vän och rumskamrat.
En kväll — det var den 20:de mars 1888 — var jag stadd på färd hem från ett besök hos en patient (jag hade nämligen slagit mig på enskild praktik) och min väg förde genom Baker Street. När jag gick förbi den välbekanta dörren, som i mitt minne är oskiljaktigt förenad med min förlovningstid och de hemska händelser, jag omtalat i »En studie i rött», greps jag av en obetvinglig lust att återse Sherlock Holmes och få veta, vartill han nu använde sin säregna, sällsynta begåvning. Hans rum voro klart upplysta, och när jag såg upp urskiljde jag hans mörka silhuett, som ett par gånger med några sekunders mellantid avtecknade sig på rullgardinen. Han gick fram och åter i rummet med snabba, ojämna steg, huvudet nedsjunket mot bröstet och händerna hopknäppta på ryggen. För mig, som i grund kände hans lynne och vanor, talade hans kroppsställning och sätt sitt eget språk — han var åter i arbete. Han hade ryckt sig ur sina av giftet framalstrade drömmar och höll på att lösa något svårt, invecklat problem. Jag ringde och visades upp till den lilla våning, han förr delat med mig.
Han mottog mig ej med någon särdeles stor hjärtlighet. Hans sätt var just aldrig vidare förekommande, men jag tror likväl, att han var glad att se mig. Många ord sade han ej; med en vänlig nick och en liten inbjudande handrörelse anvisade han mig plats i en länstol, sköt fram till mig en låda cigarrer och pekade på ett flaskfoder och en sifon, som stodo i ett hörn. Sedan ställde han sig framför brasan och betraktade mig på sitt egenartade, granskande sätt.
»Äkta ståndet tycks passa dig, Watson», anmärkte han slutligen. »Du har fetmat åtminstone tre och ett halvt kilo, sedan jag såg dig sist.»
»Tre», svarade jag.
»Såå — jag skulle ha trott litet mer — bara litet mer. Och nu arbetar du igen, ser jag. Du sade mig aldrig, att du ämnade gå i selen igen»
»Hur vet du det då?»
»Jag ser det — jag märker det på mångt och mycket. Hur kan jag veta, att du häromdagen blev genomblöt och att du har en mycket tafatt och vårdslös piga?»
»Min käre Holmes», sade jag, »hade du levt för ett par århundraden sedan, skulle du med all säkerhet ha blivit bränd på bål. Det är sant nog, att jag var på landet i torsdags och kom hem förskräckligt tillstyrd, men som jag ej har de kläder, jag då begagnade, på mig, förstår jag inte, hur du kan räkna ut det. Vad Mary-Jane angår, så är hon oefterrättlig, och min hustru har sagt upp henne; men jag begriper heller inte, hur du fått reda på det»
Han småskrattade belåtet och gned sina långa, smala händer.
»Det är förskräckligt enkelt», sade han; »mina ögon säga mig, att lädret på innersidan av din vänstra sko, just där eldskenet nu faller, ha sex nästan parallella skåror. Dessa ha tydligen orsakats av någon, som vårdslöst skrapat kring kanten av sulan för att från densamma ta bort torkad gatsmuts. Härav drog jag den dubbla slutsatsen, att du varit ute i oväder och att du i ditt hem ägde ett mot dina fotbeklädnader fientligt sinnat exemplar av Londons tjänste-andar. Vad din praktik angår så — ja, när en herre, som kommer in i mitt rum, luktar jodoform, har en stor svart lapisfläck på sitt högra pekfinger och på sin höga hatt en utväxt, som visar, var han har sitt stetoskop — ja, då måste jag vara mer än lovligt enfaldig, om jag ej skall kunna inse, att nämnde herre är en aktiv medlem av det hedervärda läkareyrket.»
Jag kunde ej annat än skratta åt den lätthet, med hvilken han förklarade sitt sätt att draga slutsatser.
»När jag hör dina skäl», sade jag, »tycks mig saken alltid så ofantligt enkel, att till och med jag skulle ha kunnat finna ut den; vid varje nytt tillfälle känner jag mig dock förvirrad och bortkommen, tills du ånyo redogjort för ditt sätt att gå till väga. Och likväl tror jag, att mina ögon äro fullt så goda som dina.»
»Ja, med all säkerhet», svarade han, i det han tände en cigarr och slog sig ner i en länstol. »Du ser, men du observerar inte. Skillnaden är alldeles ofantligt stor. Du har t. ex. ofta nog gått uppför den trappa, som från förstugan leder upp till rummen här?»
»Jag skulle tro det!»
»Hur ofta?»
»Å — hundratals gånger.»
»Nå — hur många trappsteg finnas där?»
»Hur många trappsteg? Det vet jag inte.»
»Ja — där ser du! Du har inte sett efter — inte observerat. Jag däremot — jag både ser och observerar, och därför vet jag, att det finns sjutton trappsteg. — Men som du ju intresserar dig för små problem och är snäll nog att berätta folk ett och annat om mina äventyr och erfarenheter, så kan måhända det här roa dig.»
Han räckte mig ett ark tjockt, rosafärgat biljettpapper, som låg på bordet.
»Det kom med sista posten», sade han. »Läs det högt, så är du hederlig!»
Biljetten var odaterad och saknade såväl underskrift som adress.
»I afton, klockan en kvart på åtta, får ni besök av en herre, som önskar rådfråga er om en sak av högsta vikt. De tjänster, ni nyligen gjort ett av Europas kungahus, ha visat, att man kan tryggt förlita sig på er och anförtro er saker av även den största betydenhet. Denna beskrivning på er ha vi från alla håll emottagit. Var hemma vid den omnämnda tiden och tag ej illa upp, om den besökande är maskerad.»
»Det här var ju hemlighetsfullt med besked», sade jag. »Vad tror du det betyder?»
»Jag har ingen utgångspunkt än, och det är ett kolossalt misstag att börja gissa och teoretisera, innan man har någon fast hållpunkt. Man börjar i så fall omärkligt vrida och vända fakta för att få dessa att passa ihop med ens teorier, och det fastän man vet, att teorierna alltid böra anpassa sig efter de fakta, som existera. Men själva brevet? Vad tänker du om det?»
Jag undersökte noggrannt den lilla biljetten, stilen såväl som papperet.
»Den, som skrivit det här, är tydligen en rik man», svarade jag och försökte härma min väns tillvägagående. »Dylikt papper hör ej till den billigaste sorten just — det är ovanligt tjockt och styft.»
»Ovanligt — ja — det är ordet», sade Holmes. »Det är heller intet engelskt fabrikat. Håll upp det mot ljuset!»
Jag gjorde så, och märkte en vattenstämpel, i vilken funnos ett stort E tillsammans med ett litet g, ett stort P och ett stort G, åtföljt av ett litet t.
»Vad är din åsikt om det här?» frågade Holmes.
»Det är troligen fabrikantens namn», svarade jag, »eller rättare sagt, hans monogram.»
»Visst inte. Det stora G't med det lilla t't efter sig betyder 'Gesellschaft', tyska ordet för 'bolag'. Den förkortningen är lika så vanlig som vårt 'Co' för 'kompani'. P't betyder naturligtvis 'papper'. Så ha vi 'Eg'. Låt oss slå upp ett konversationslexikon.»
Han tog från bokhyllan ner en tjock, i brunt inbunden bok.
»Eglow, Eglonitz — här ha vi det: Eger. Den ligger i ett tysktalande distrikt i Böhmen — ej långt från Karlsbad. 'Anmärkningsvärd såsom varande den stad, i vilken Wallenstein mördades; har en massa glasbruk och pappersfabriker'. Seså, min gosse lille, vad säger du nu?»
Hans ögon gnistrade, och han sände triumferande ett stort blått rökmoln mot taket.
»Papperet är tillverkat i Böhmen», sade jag.
»Naturligtvis. Och den, som skrev biljetten är tysk. Har du givit akt på konstruktionen i den här satsen : 'denna beskrivning på er ha vi från alla håll emottagit'? En fransman eller en ryss skulle ej ha sagt så — det är bara tyskarna, som äro så ohövliga mot sina verb. Allt, som nu återstår, är att få veta, vad han vill, denne tyske herre, som skriver på böhmiskt papper och inte tycks vilja visa sitt hedervärda ansikte. Och här ha vi honom, om jag ej misstar mig — länge behövde vi ej bry vår hjärna.»
Under det han talade, hördes det skarpa ljudet av hästtramp och av hjul, som skrapade mot trottoarkanten; strax därefter ringde det häftigt på dörrklockan.
»Två hästar, att döma av ljudet», sade Holmes. »Jaha — mycket riktigt» — han såg ut genom fönstret — »en fin liten kupé och ett par ståtliga djur. Ha kostat sina modiga 150 guinéer stycket. Det finns pengar i den här affären, Watson, även om där ingenting annat finns.»
»Det är väl bäst jag ger mig av då, Holmes?»
»Visst inte, min hedersbror! Stanna där du är. Jag kan ej reda mig utan min Boswell. Och det här ser ut att bli intressant — skada, att gå miste om nöjet, eller hur?»
»Men din klient?»
»Bry dig inte om honom. Jag behöver kanske din hjälp — han också, för allt vad jag vet. Slå dig ner i länstolen där, Watson, och håll ögon och öron öppna!»
Tunga, långsamma steg, som genljödo i trappa och korridor, stannade framför vår dörr; så hördes en skarp, befallande knackning.
»Stig in!» ropade Holmes.
In i rummet trädde en man, som ej kunde vara mindre än sex fot och sex tum lång; han var bredaxlad och grovlemmad som en Herkules. Hans dräkt var särdeles elegant, men utstyrd på ett sätt, som i England anses för brist på god smak. Breda bårder av astrakan prydde ärmar och uppslag på den dubbelknäppta rocken. över vilken var kastad en kappa, fodrad med brandgult siden och vid halsen sammanhållen av ett spänne, bestående av en enda gnistrande beryll. Stövlarna, som räckte nästan upp till knäna, voro kantade med något slags tjockt, brunt pälsverk och fulländade det intryck av barbarrikedom, som hela hans uppträdande ingav. I handen har den besökande en bredskyggig hatt och övre delen af hans ansikte täcktes af en svart sammetsmask, vilken han tydligen påsatt i trappan, ty han var ännu sysselsatt med att draga den till rätta, när han steg in. Att döma av ansiktets nedre parti, ägde han en kraftig, obändig karaktär; den tjocka, nedhängande underläppen och den långa, tvärskurna hakan tydde på en beslutsamhet, som gränsade till envishet.
»Har ni fått mitt brev?» frågade han med djup, sträv röst och märkbar tysk accent. »Jag sade er, att jag skulle komma.»
Han såg omväxlande på Sherlock Holmes och på mig, oviss om, till vilken han borde hänvända sig.
»Var god och tag plats›, sade Holmes. »Detta är min gode vän och kollega, doktor Watson, som emellanåt hjälper mig i mina små ‘affärer‘. Med vem har jag den äran tala?»
»Ni kan kalla mig greve von Kramm — böhmisk adelsman. Jag antar således, att denne herre, er vän, är pålitlig och förtegen, så att jag kan våga anförtro honom saker av högsta vikt. Om ej, skulle jag helst vilja tala med er ensam.»
Jag steg upp, men Holmes fattade mig i armen och drog mig ner i min stol igen.
»Med båda eller ingen», sade han. »Ni kan inför denne herre säga allt, vad ni anser er kunna säga mig.»
Greven ryckte på axlarna.
»Då måste jag till att börja med affordra er båda en ed, som förbinder er att under två år iakttaga fullständig tystnad, rörande den sak, om vilken det är fråga — efter den tiden har den ej minsta betydelse. För närvarande är den emellertid av så stor vikt, att den kan utöva ett ej ringa inflytande på Europas historia.»
»Ni har mitt löfte», sade Holmes.
»Och även mitt.»
»Jag måste be er ursäkta, att jag behåller masken på», sade vår egendomlige gäst. »Den högtstående person, i vars ärende jag är här, önskar, att hans ombud må förbli okänt för er, och jag vill så gott först som sist erkänna, att den titel, jag uppgivit, ej är min rätta.»
»Det visste jag», sade Holmes lakoniskt.
»Den sak, jag har om händer, är ytterst ömtålig, och alla försiktighetsmått måste iakttagas för att i sin linda kväva ett anslag, som kunde växa till en skandal och allvarsamt kompromettera ett av de regerande furstehusen i Europa. För att tala rent ut, så är det fråga om den urgamla ätten Ormstein, som på sitt huvud bär Böhmens konungakrona.»
»Det visste jag också», mumlade Holmes, i det han satte sig bekvämt till rätta i sin länstol och slöt ögonen.
Främlingen betraktade med synbar förvåning den slappa, lättjefulla hållningen och det slöa ansiktsuttrycket hos den man, vilken för honom tvivelsutan beskrivits som Europas skarpsinnigaste tänkare och verksammaste polisagent. Holmes öppnade långsamt ögonen och kastade en otålig blick på sin jättestore klient.
»Om Ers Majestät godhetsfullt ville framlägga saken i fråga för mig, skulle jag vara bättre i stånd att ge mina råd.»
Den sålunda tilltalade reste sig blixtsnabbt från sin plats och gick under häftig sinnesrörelse fram och åter i rummet. Så slet han hastigt masken från ansiktet och kastade den på golvet.
»Ni har rätt!» utropade han. »Jag är kungen själv. Varför skulle jag försöka dölja det?»
»Ja, varför?» mumlade Holmes. »Ers Majestät hade knappt yttrat ett enda ord, förrän jag visste, att jag framför mig såg Wilhelm Gottsreich Sigismond von Ormstein, storhertig av Cassel-Felstein, regerande konung i Böhmen.»
»Då förstår ni också», sade vår sällsamme gäst, i det han återtog sin plats och förde handen över sin höga, vita panna, »då förstår ni, att jag ej är van att göra sådana här saker själv. Men affären i fråga fordrar så mycken takt och besinningsfullhet, att jag ej gärna ville använda agenter eller mellanhänder. Jag har kommit inkognito från Prag endast för att rådfråga er.»
»Var då så god och fråga», sade Holmes och slöt åter sina ögon.
»Saken förhåller sig i korthet så: för fem år sedan gjorde jag under en längre tids vistelse i Warschau bekantskap med den kända äventyrerskan Irene Adler. Namnet är er utan tvivel välbekant?»
»Var snäll och slå upp det i mitt register, Watson», mumlade Holmes utan att öppna ögonen.
Under många år hade han haft för vana att noggrannt och systematiskt anteckna namn och händelser, och man behövde endast nämna en person eller ett faktum, för att han skulle kunna vara i stånd förse en med den önskade upplysningen. I detta fall fann jag den ovannämnda damens biografi inflickad mellan levnadsbeskrivningen över en judisk rabbin och en stabskapten, som skrivit en avhandling om djupvattensfiskar.
»Låt mig se!» sade Holmes. »Ja visst, ja! Född i New Jersey 1858. Kontra-alt, ja! La Scala — primadonna vid kejserliga operan i Warschau — jaha, ja! Dragit sig tillbaka från scenen — bor i London — riktigt, ja! Ers Majestät trädde, antar jag, i förbindelse med den unga damen, skrev ett par komprometterande brev till henne och vill nu gärna ha dessa dokument tillbaka?»
»Ja, så är det. Men hur — —?»
»Kom ett hemligt giftermål till stånd?»
»Nej.»
»Finns det några inför lagen gällande papper eller skriftliga löften?»
»Nej.»
»Då förstår jag ej Ers Majestät. Om den unga damen skulle vilja begagna sig av de omtalade breven i och för penningeutpressning eller dylikt, hur skall hon kunna bevisa deras äkthet?»
»Stilen, min stil, ser ni.»
»Intet annat? Förfalskning.»
»Mitt enskilda brevpapper.»
»Stulet.»
»Mitt sigill.»
»Eftergjort.»
»Mitt porträtt.»
»Köpt.»
»Men vi voro fotograferade tillsammans.»
»Å — så! Det var dumt! Där har Ers Majestät begått en stor oförsiktighet!»
»Jag var tokig — vansinnig.»
»Ers Majestät har allvarsamt komprometterat sig.»
»Jag var bara kronprins då. Jag var mycket ung — jag är ej mer än trettio år nu.»
»Vi måste ha fotografien tillbaka.»
»Vi ha försökt och misslyckats.»
»Ers majestät får betala. Man måste ha det till vad pris som helst.»
»Hon vill ej sälja det.»
»Då måste man stjäla det.»
»Det ha vi försökt fem gånger. Två gånger ha i min sold stående inbrottstjuvar genomsökt hennes hus. En gång ha vi på en resa letat igenom alla hennes koffertar. Två gånger har man försåtligt överfallit henne — men allt utan resultat.»
»Har man ingen aning om, var hon förvarar porträttet?»
»Inte den ringaste.»
Holmes skrattade.
»Det här var ett riktigt trevligt litet problem, sade han.
»Men det är viktiga saker, som stå på spel för mig», inföll kungen förebrående.
»Ja visst — ja. Vad ämnar hon ta sig till med den här fotografien?»
»Begagna sig av den för att ruinera mig.»
»På vad sätt då?»
»Jag står i begrepp att gifta mig.»
»Det är en offentlig hemlighet.»
»Min blivande gemål är Clotilde Lothman av Sachsen-Meiningen, andra dotter i ordningen till kungen av Skandinavien. Ni har kanske hört talas om den familjens stränga åsikter? Själv är den unga prinsessan det finaste och ömtåligaste, man kan tänka sig. Skuggan av ett tvivel på mitt korrekta uppförande skulle genast göra slut på alla giftermålsförhandlingarna.»
»Och Irene Adler?»
»Hotar att skicka fotografien till min blivande gemål. Och hon kommer att göra det — jag vet att hon kommer att göra det. Ni känner henne inte, men jag vet, att hon äger en riktig järnvilja. Hon är skön som en antikens gudinna, och hon äger en mans mod och beslutsamhet. Hellre än att se mig gift med en annan kvinna. gör hon vad som helst — hon ryggar ej tillbaka för något i världen.»
»Är Ers Majestät säker på, att hon ej redan skickat porträttet?»
»Ja, det är jag.»
»Hur vet Ers Majestät det?»
»Emedan hon sagt, att hon skall skicka det den dag, då förlofningen offentliggöres. Och det skall ske nästa måndag.»
»Å — då ha vi tre hela dagar på oss», sade Holmes med en lätt gäspning. »Det var en tur för oss — det finns ett par, tre saker av vikt, som jag måste ha reda på. Ers Majestät stannar naturligtvis ännu så länge i London?»
»Ja visst. Jag har tagit in på hotell Langham under namn av greve von Kramm.»
»Jag skall hålla Ers Majestät underrättad om, hur saken kommer att gestalta sig.»
»Gör det för all del — jag är förfärligt ängslig.»
»Och vad pengar angå, så —?»
»Så har ni carte blanche.»
»Utan inskränkning?»
»Jag säger er, att jag skulle vilja ge till en av mina bästa provinser för att komma i besittning av den där fotografien.»
»Och utgifterna för dagen?»
Kungen tog fram en liten sämskskinnspåse och lade den på bordet.
»Den här innehåller tre hundra pund i guld och sju hundra i sedlar», sade han.
Holmes skrev ett kvitto på ett blad ur sin anteckningsbok och räckte det åt kungen.
»Och mademoiselles adress?» frågade han.
»Briony Lodge, Serpentine Avenue, St. John's Wood.»
Holmes skrev upp adressen.
»Ännu en fråga», sade han. »Var fotografien i kabinettsformat?»
»Ja, det var den.»
»Då ber jag få önska Ers Majestät god natt. Jag hoppas, att jag snart skall ha goda nyheter att meddela. Och god natt, Watson», tillade han, när den kungliga kupén rullat bort. »Om du vill vara snäll och komma hit i morgon eftermiddag klockan tre, skulle jag gärna vilja prata litet med dig om den här affären.»
II.
Precis på slaget tre var jag vid Baker Street, men Holmes var ännu ej hemkommen. Hans värdinna sade mig, att han gått ut redan vid åttatiden på morgonen. Jag slog mig ner vid brasan, i akt och mening att invänta hans återkomst, hur länge det än skulle dröja, tills han infann sig. Jag var redan djupt intresserad av hans företag, ty fastän det ej var insvept i dyster, skräckinjagande hemlighetsfullhet, lik de tvenne brott, om vilka jag förut berättat, förlänade sakens natur och huvudpersonens höga samhällsställning min väns efterforskningar en viss, säregen karaktär. Och oavsett det intresse, jag hyste för »affären» själv, fanns det något i Holmes' mästerliga sätt att ingripa i ställningar och förhållanden och i hans djärva, skarpt logiska bevisföring, som gjorde det till ett nöje för mig att studera hans arbetssystem och följa de snabba, fint uttänkta metoder, han använde för att reda ut de svårlösta uppgifter, som förelades honom. Därtill var jag så van vid hans framgångar, att jag längesedan upphört att tro på möjligheten av ett nederlag.
Klockan var nära fyra, då dörren öppnades och en försupen stalldräng, med ovårdade polisonger, rödflammigt ansikte och illasittande kläder, inträdde i rummet. Hur van jag än var vid min väns oefterhärmliga förmåga att förkläda sig, måste jag se på karlen tre gånger, innan jag kom på det klara med, att det verkligen var Holmes själv. Med en liten nick försvann han in i sin sängkammare och kom efter fem minuter tillbaka, tvättad, kammad och klädd i sin vanliga vardagsdräkt. Han stack händerna i byxfickorna, ställde sig framför brasan och brast ut i ett hejdlöst gapskratt.
»Har man väl någonsin hört maken!» utropade han slutligen, men började åter genast skratta och fortsatte därmed, tills han andfådd och utmattad sjönk ner på en stol.
»Vad i all världen är det?»
»Det är komiskt — alldeles rysligt komiskt! Jag är säker på, att du ej kan gissa, var jag tillbrakt min förmiddag och vad jag tagit mig till.»
»Nej — det kan jag nog inte. Men antagligen har du bland annat tagit reda på, var miss Irene Adler bor — möjligen har du ock studerat hennes vanor.»
»Så alldeles orätt har du inte, men det är den senare delen av historien, som är så löjlig. Nu ska' du få höra! Jag gick hemifrån strax efter kl. 8 i morgse, förklädd till stalldräng, som söker arbete. Det existerar en underbar sympati — ett slags frimureri — mellan alla dem, som ha med hästar att göra. Bliv hästskötare — och du får snart reda på allt, du vill veta! Jag hade ingen svårighet att finna Briony Lodge — det var en fin-fin liten tvåvånings-villa med trädgård på baksidan och med fasaden byggd alldeles intill gatan.
»Till höger stor salong, väl möblerad, med stora fönster, som gå nästan ända ned till golvet och äro försedda med de där famosa engelska fönsterhakarna, som ett barn utan minsta svårighet kan öppna. På husets baksida fanns ingenting anmärkningsvärt mer än det, att korridorfönstret kunde nås från taket på vagnboden. Jag strövade omkring och undersökte allt, men fann ej något mer av intresse.
»Så drev jag gatan framåt och fick syn på ett hyrkuskstall i den smala gränd, som går längs ena trädgårdsmuren. Jag hjälpte karlarna att pyssla om hästarna; detta inbringade mig två pence, ett glas visky och vatten, en nypa tobak och så många historier om Irene Adler, som jag kunde önska — det förstås, jag måste hålla till godo med att höra på skvaller om ett halvt dussin människor i grannskapet, människor, som ej det minsta intressera mig; men sådant måste fördragas med tålamod.»
»Och Irene Adler?» frågade jag.
»Å — hon har förvridit huvudet på alla karlar i den delen av staden. Hon är den 'sötaste' varelse, som finnes här på jorden — så säger varenda dräng och kusk i Serpentine-stallarna. Hon lever lugnt och stilla och sjunger på konserter. Åker ut vid femtiden var dag och kommer hem till middagen, precis klockan sju. Sällan är hon ute på andra tider, med undantag av de dagar, då hon sjunger. Tar emot endast en manlig besökande, men denne kommer ofta — var dag, ibland två gånger om dagen. Han är mörklagd, ser bra ut och är ovanligt elegant — heter Godfrey Norton och är jurist. Inser du nu fördelen av att ha en kusk till förtrogen? De hade kört den fine, ståtlige herrn hem tjogtals gånger, och hade mer än väl reda på allt, som angick honom.
»När jag fått veta allt, vad jag önskade, tog jag mig en liten promenad runt Briony Lodge och började utarbeta min anfallsplan.
»Denne mr Godfrey Norton var tydligen en viktig faktor — en, som måste tagas med i räkningen. Han var jurist — det lät ej vidare lugnande. I vilket förhållande stodo de till varandra, miss Irene Adler och han, och vad var anledningen till hans ständiga besök? Var hon hans klient, hans vän eller hans älskarinna? I det första fallet hade hon antagligen för länge sedan givit honom fotografien i förvar; i det sista var detta föga troligt. Svaret på denna fråga finge avgöra, huruvida jag skulle fortsätta min undersökningar vid Briony Lodge eller vända min uppmärksamhet åt den unge lagkarlens rum i The Temple. Det var en svår sak att bestämma — den vidgade fältet för mina efterspaningar. Jag är rädd, att jag tråkar ut dig med alla dessa detaljer, men för att kunna förstå sakens läge, måste du lära känna de svårigheter, jag hade att bekämpa.»
»Jag är idel öra», sade jag.
»Jag höll ännu på att i mitt stilla sinne överlägga om, vilken väg jag borde välja, när en droska stannade utanför Briony Lodge och en herre hoppade ur. Det var en ovanligt vacker karl, mörkögd, med fina, regelbundna drag och små svarta mustascher — tydligen den man, mina vänner i stallet så väl kände till. Han tycktes ha ofantligt bråttom; han skrek till kusken att vänta och rusade utan ett ord till förklaring förbi huspigan, som öppnade dörren — efter allt att döma var han mycket hemmastadd i huset.
»Han stannade inomhus ungefär en halv timme, och jag kunde genom de stora salongsfönstren se honom gå fram och åter i rummet, ivrigt pratande och gestikulerande. Henne kunde jag ej upptäcka. Så kom han ut med faslig fart, steg in i droskan, tog fram ett guldur och såg uppmärksamt på detsamma.
»'Kör så det gnistrar om hästhovarna!' skrek han, 'först till Gross och Hankeys på Regent Street, sedan till St. Monica-kyrkan vid Edgware-Road. Du får en halv guinea, om du hinner med det på tjugu minuter.'
»Åstad bar det, och jag funderade just på, om jag skulle följa efter dem eller ej, då jag fick se en nätt liten landå komma gränden uppföre; kusken hade ej haft tid att knäppa sin rock, halsduksrosetten satt under ena örat på honom, och han hade ej hunnit sticka ändarna på remtyget ordentligt in i söljorna. Vagnen hade knappt stannat, förrän hon kom störtande ut, och hoppade upp i åkdonet. Jag såg bara en skymt av hennes ansikte, men förbannat vacker var hon — kunde nog få mer än en karl att dansa efter sin pipa.
»'Till St. Monica-kyrkan, John', ropade hon; 'ni får en halv sovereign, om ni kör mig dit på tjugu minuter'. Det här tillfället fick man ej lov att låta gå sig ur händerna, ser du, Watson! Jag stod just och undrade, om jag skulle ta till apostlahästarna eller hänga mig bakpå landån, när en droska kom körande. Kusken såg ej vidare belåten ut med att få en så ruskig 'passagerare', men jag hoppade upp, innan han fick tid till invändningar.
»'Till St. Monica-kyrkan', befallde jag, 'och en halv sovereign blir din, om du hinner dit på tjugu minuter.'
»Klockan felades tjugofem minuter i tolv, och jag insåg mer än väl, vad saken gällde.
»Min kusk körde fort — jag tror aldrig jag åkt med sådan fart i hela mitt liv — men de andra voro framme före mig. Droskan och landån med sina svettdrypande hästar stodo framför kyrkdörren, när jag anlände. Jag betalade karlen och gick in i kyrkan. Därinne fanns ingen mer än de två, jag följt efter, och en i ämbetsskrud klädd präst, som tycktes förklara något för de andra. De stodo allesammans framför altaret. Jag strövade långsamt uppför mittgången, lik varje annan besökande, som tillfälligtvis kommer in i en kyrka. Plötsligt vände sig alla tre mot mig, och Godfrey Norton kom halvt springande fram till mig.
'Gud vare lov !' utbrast han. 'Ni är liksom sänd av himlen — kom, kom!'
'Vad står på?' frågade jag. 'Kom, människa, kom — skynda er ! Tre minuter till, och det är för sent !'
»Han nästan släpade mig fram till altaret, och innan jag rätt hunnit sansa mig, stod jag och mumlade svar, som viskades för mig, och gick i god för saker och ting, om vilka jag ej hade den ringaste aning — jag hjälpte till att knyta förbund mellan 'Irene Adler och Godfrey Norton, bägge förut ogifta'. Det var gjort på ett par minuter — och sen stod jag där med herrn på ena och damen på andra sidan, och båda tackade mig mer än jag förtjänade; prästen såg förnöjt på. Det var det löjligaste jag någonsin varit med om — det var det, som narrade mig att skratta så för en stund sedan. Det hade varit något på tok med deras lysningsbevis och prästen nekade att förrätta vigseln, så framt de ej skaffade ett vittne; mitt uppträdande på platsen räddade brudgummen från att nödgas gå ut på gatan och söka mig en 'marskalk'. Bruden gav mig en sovereign, och den ämnar jag bära på min klockkedja som minne av den här kostliga tilldragelsen.»
»Händelserna ha då tagit en bra oväntad vändning», anmärkte jag. »Vad skedde sedan?»
»Jo, ser du, jag fann den 'anfallsplan', jag uppgjort, allvarsamt hotad. Det såg ut, som ämnade de nygifta ge sig av genast, och i så fall måste snabba, effektiva mått och steg tagas. Emellertid skiljdes de åt vid kyrkodörren — han begav sig till sina rum i The Temple, hon for hem till villan.
»'Jag åker i Parken kl. 5 som vanligt', sade hon, när han tog avsked av henne. Mer kunde jag ej uppfatta.
»De reste var och en åt sitt håll, och jag gick för att vidtaga mina anordningar.»
»Och dessa äro?»
»Litet kallt kött och ett glas öl», svarade han och ringde. »Jag har haft så mycket att göra i dag, att jag ej hunnit tänka på mat och troligen får jag fullt upp med arbete i eftermiddag också. Hör på, Watson, skulle du vilja hjälpa mig med något?»
»Med största nöje.»
»Det gör dig väl ingenting, om du bryter emot lagen?»
»Inte det ringaste.»
»Eller riskerar att bli arresterad?»
»Inte, om det är för en god saks skull.»
»Å — 'saken' är allt vad man kan önska.»
»Då kan du räkna på mig.» »Ja — det var jag nästan säker på.»
»Men vad vill du jag skall göra?»
»När mrs Turner väl ha burit in brickan, skall jag tala om det för dig. Seså», sade han, i det han med glänsande aptit angrep den enkla anrättning, hans värdinna gjort i ordning, »jag måste prata, medan jag äter — tiden är knapp. Klockan är nära fem. Inom två timmar måste vi vara på 'slagfältet'. Miss — eller rättare sagt mrs Irene brukar komma hem från sin promenad vid sjutiden, och då måste vi vara vid Briony Lodge för att träffa henne.»
»Och sedan?»
»Lämna det åt mig! Jag har redan länkat händelsernas gång. Det finns bara ett, som jag håller styft på: du får på inga villkor blanda dig i det, som kommer att ske, hända vad som hända vill. Du förstår?»
»Ja — du vill, att jag förhåller mig neutral?»
»Riktigt — du skall vara fullkomligt passiv. Det kommer troligen att bli ett eller annat litet 'uppträde', men bry dig inte om det. Slutet blir antagligen, att jag blir inburen i villan. Fyra eller fem minuter därefter kommer ett salongsfönster att öppnas. Du måste laga så, att du blir stående alldeles bredvid det öppna fönstret.»
»Ja.»
»Du skall ge noga akt på mig — jag kommer att vara inom synhåll.»
»Ja.»
»Och när jag lyfter min hand — så här — skall du kasta in i rummet det föremål, du nu får av mig, och på samma gång du kastar det, skall du ropa: 'elden är lös !' Har du förstått mig?»
»Ja visst.»
»Det är ingenting farligt», sade han, i det han ur sin ficka tog fram en lång, smal rulle, närmast liknande en cigarr. »Det här är en hel vanlig raket, i vardera ändan försedd med en hylsa, som gör den självantändlig. Allt, vad du har att göra, är att kasta in den i salongen. När du gör alarm, kommer ditt rop att upprepas av en hel massa folk. Gå då helt lugnt till närmaste gathörn — efter tio minuter eller så skall jag komma och hämta dig. Är allt klart och tydligt nu?»
»Jag skall förhålla mig neutral; placera mig nära fönstret; ge noga akt på dig och vid din signal kasta det här föremålet in i rummet; sedan skall jag ropa, att elden är lös, och så vänta på dig vid närmaste gathörn.»
»Alldeles riktigt.
»Ja, då kan du lita mig mig.»
»Det var bra. Jag tror nu, att det är tid göra mig i ordning för den roll, jag ämnar spela.»
Han försvann in i sitt sovrum och kom snart tillbaka, klädd som en gammal vänlig, trohjärtad prästman. Hans bredskyggiga svarta hatt, vida byxor, vita halsduk, sympatiska leende och uttryck av litet barnslig, välvillig nyfikenhet var något, som ej skulle kunna ha överträffats av någon annan än mr John Hare. Det var ej endast dräkten, Sherlock Holmes bytte om — hans utseende, hans sätt, hela hans själ tycktes förändra sig med varje ny förklädnad, han anlade, varje ny roll, han spelade. Scenen hade gått miste om en utmärkt skådespelare, vetenskapen hade förlorat en skarpsinnig tänkare, när Sherlock Holmes slog sig på att bli 'specialist i brottmål'.
Klockan var en kvart över sex, när vi lämnade Baker Street, och hon felade tio minuter i sju, då vi hunnit fram till Serpentine Avenue. Skymningen hade redan inträtt, och man höll på att tända gatlyktorna, under det vi långsamt promenerade fram och tillbaka framför Briony Lodge, väntande på villans härskarinna. Huset var alldeles sådant, som jag efter Holmes' kortfattade beskrivning föreställt mig detsamma, men trakten föreföll mig betydligt mindre lugn och fredlig än jag väntat. Tvärtom sågs ovanligt mycket folk på den lilla gatan. I ett hörn stodo några ganska sluskiga individer rökande och skrattande; en skärslipare var i full verksamhet; ett par gardister flirtade med en barnjungfru, och flere välklädda unga män med cigarr i munnen promenerade lugnt sin väg fram.
»Ser du», sade Holmes under vårt posterande framför huset, »det här giftermålet gör saken enklare. Fotografien har nu blivit ett tveeggat vapen. Troligen önskar hon lika litet, att mr Godfrey Norton skall se den, som vår klient vill, att den skall komma inför prinsessans ögon. Frågan är således bara den: var skola vi finna porträttet?»
»Ja — var?»
»Det är ej antagligt, att hon bär det på sig — det är ju i kabinettformat och således för stort att med lätthet gömmas i en vanlig fruntimmersdräkt. Hon vet dessutom, att kungen är i stånd att få henne fasttagen och visiterad. Detta har redan hänt henne två gånger. Alltså kunna vi med säkerhet antaga, att hon ej har porträttet på sig.»
»Var har hon det då?»
»Hos sin bankir eller sin jurist — dessa två möjligheter finnas alltid. Men jag är ej böjd för att tro någotdera. Kvinnor ha alltid en viss smak för allt, som är hemlighetsfullt, och tycka om att ha sin hemligheter för sig själfva. Varför skulle hon lämna det åt någon annan? Hon kan förlita sig på sin egen vaksamhet, men hon var ur stånd att bedöma, i vad mån enskilda eller politiska inflytanden skulle kunna inverka på en affärsman. Och kom dessutom ihåg, att hon beslutat använda det om ett par dar. Hon måste således förvara det på ett ställe, där det är lätt åtkomligt — det finns antagligen i hennes eget hem.»
»Men detta har två gånger varit utsatt för inbrott.»
»Åhå — ingen visste, var det skulle sökas.»
»Och var ämnar du söka?»
»Jag ämnar bespara mig det besväret.»
»Vad tänker du då ta dig till?»
»Jag skall ha henne att visa mig stället.»
»Och om hon nekar?»
»Det skall hon ej kunna göra. Men jag hör ljudet av vagnshjul; det är hennes ekipage. Gör nu precis som jag sagt dig!»
Under det han talade, sågo vi i en svängning av avenyn skenet från ett par vagnslyktor. Det var en elegant liten landå, som rullade fram till ingången på Briony Lodge. I samma ögonblick den stannade, rusade en av de sluskiga dagdrivarna fram för att öppna vagnsdörren och få sig en slant, men han blev genast bortskuffad av en kamrat, som i samma avsikt ävenledes rusat dit. Ett häftigt gräl begynte och lugnades ingalunda därigenom, att gardisterna togo parti för den ena parten, under det skärsliparen ställde sig på den andres sida. Det kom till handgemäng, och inom ett ögonblick var den unga damen, som stigit ur sin vagn, omgiven av en hop ursinniga slagskämpar, som bearbetade varandra med käppar och knytnävar. Holmes sprang till för att skydda damen, men just som han kom fram till henne, uppgav han ett rop och föll omkull, med blodet ymnigt strömmande ned från ansiktet. Vid åsynen härav togo gardisterna till flykten åt ett håll, dagdrivarna åt ett annat; några bättre klädda personer, som varit vittne till slagsmålet utan att ha tagit aktiv del i detsamma, skyndade till för att hjälpa damen och den skadade, gamle herrn. Irene Adler, som jag alltjämt kallar henne, hade med snabba steg ilat upp för sin trappa, men i dörröppningen blev hon stående och hennes härliga gestalt avtecknade sig mot den klart upplysta hallen; så kastade hon en blick ner på gatan.
»Är den gamle herrn illa skadad?» frågade hon.
»Han är död !» skreko flere röster.
»Nej, nej, det finns ännu liv» sade en annan. »Men han dör nog, innan han hinner bli förd till sjukhuset.»
»Det var en duktig karl», sade en kvinna. »Om han inte hade varit, hade damen nog blivit av med både klocka och pengar. Di va' i sällskap allihop, och blöthjärtade va' di då inte. Å — han kan andas nu!»
»Han kan inte bli liggande på gatan. Kunna vi inte få bära in honom, frun?»
»Jo visst. Lägg honom i salongen — där står en bekväm soffa. Kom med mig den här vägen!»
Långsamt och försiktigt bars den sårade in i Briony Lodge och lades på en vilsoffa i det bästa rummet; från min post vid fönstret iakttog jag allt, som försiggick där inne. Man hade tänt lamporna, men ej släppt ner rullgardinerna, så att jag mer än väl kunde se Holmes, där han låg på soffan. Jag känner ej till om han i den stunden ansattes av samvetskval; men jag vet, att jag aldrig i hela mitt liv så blygts över mig själv, som när jag såg den sköna unga flicka, mot vilken jag hjälpte till att konspirera, behagfullt och välvilligt sysselsätta sig med den sårade mannen. Och likväl skulle det ju ha varit det svartaste förräderi mot Sherlock Holmes att i sista ögonblicket vägra utföra det uppdrag, han anförtrott mig. Jag stålsatte mitt hjärta och tog raketen upp ur ytterrocksfickan.
»Farligt är ju experimentet ej», tänkte jag; »hon kommer ej att lida någon skada. Vi hindra henne bara från att skada andra.»
Holmes hade satt sig upp i soffan, och jag såg honom göra en åtbörd, som om han behövde mer luft för att kunna andas. En av tjänstflickorna skyndade sig att öppna det ena fönstret. I detsamma lyfte Holmes handen; jag slungade raketen in i salongen och skrek av alla krafter: »elden är lös!» Orden hade knappt hunnit över mina läppar, förrän hela hopen av mer eller mindre välklädda åskådare — herrar, stalldrängar, barnjungfrur — lät samma rop skalla. Tjocka rökmoln virvlade omkring inne i rummet och ut genom det öppna fönstret. Jag såg en mängd gestalter rusa fram och åter och hörde Holmes röst, som lugnande försäkrade de närvarande, att det endast vore falskt alarm. Långsamt gick jag genom den upprörda, stojande folkmassan och begav mig till min post vid närmaste gathörn; tio minuter därefter stack Holmes sin arm under min, och jag var glad att få lämna scenen för tumultet. Under tystnad tillryggalade vi ett gott stycke väg; när vi kommit in på en av de folktomma gatorna ej långt från Edgeware-Road, vände sig Holmes till mig.
»Det där gjorde du riktigt bra, Watson», sade han; »det lyckades förträffligt. Allt går efter uträkning.»
»Har du fått tag i porträttet?»
»Jag vet, var det är.»
»Hur fick du reda på det?»
»Hon visade mig stället — jag sade ju, att hon skulle göra det.»
»Jag förstår dig inte.»
»Det är ej min mening att hålla saken hemlig för dig», skrattade han; »den är i sig själv ytterst enkel och alldaglig. Du insåg naturligtvis, att varenda en av dem, som befunno sig på gatan, var i min sold — jag hade 'hyrt' dem för kvällen.»
»Ja, det gissade jag.»
»När slagsmålet bröt ut, hade jag litet fuktig röd färg i ena handen. Jag rusade fram, snavade, föll omkull, slog handen för ansiktet och företedde en jämmerlig anblick. Det är ett gammalt vanligt knep.»
»Det begrep jag också.»
»Så blev jag inburen i villan — hon kunde ju inte gärna låta mig bli liggande på gatan! Och jag bars in i salongen — just i det rum, jag ville undersöka. Det stod och vägde mellan salongen och sängkammaren, och jag hade beslutat taga reda på, vilket det var. De lade mig på en vilsoffa; jag gjorde tecken att jag behövde mer luft; man var tvungen öppna fönstret, och så fick du det tillfälle, du önskade.»
»Hur kunde det vara dig till hjälp?»
»Det var själva knutpunkten. När ett fruntimmer tror, att huset brinner, skyndar hon instinktmässigt att rädda det, som hon sätter mest värde på. Det är en obetvinglig impuls, och jag har mer än en gång lyckats draga fördel av densamma. I den Darlingtonska affären var den mig till stor nytta, och jag begagnade mig ock av den, när jag redde upp sakerna vid Arnsworth Castle. En mor tänker först på sitt barn — en ogift kvinna rusar efter sitt juvelskrin. Nu antog jag att vår unga dam ej ägde något, som för henne var av större värde än den fotografi, vi leta efter. Hon skulle med all säkerhet först och främst vilja rädda den. Så gavs alarm — röken och skränet kunde ha försatt även den lugnaste människa i nervskakning. Allt skedde sedan, som jag beräknat. Fotografien finns i en nisch bakom en liten skjutlucka strax över ringledningen till höger. Hon sprang genast dit, och jag uppfångade en skymt av porträttet, just som hon fattade tag i det. När jag ropade, att det var falskt alarm, ställde hon det tillbaka igen, såg på raketen, störtade ut ur rummet och lät ej mera se sig. Jag steg upp, bad om ursäkt för det besvär, jag förorsakat, och lämnade huset. Ett ögonblick var jag tveksam om, huruvida jag genast skulle sätta mig i besittning av porträttet eller ej, men kusken hade kommit in, och som han en smula forskande betraktade mig, ansåg jag det säkrare att vänta. Allt för stor brådska tjänar vanligen ingenting till.»
»Och nu?» frågade jag.
»Affären är ju så gott som avslutad. Jag skall i morgon besöka henne i sällskap med kungen; du kan gärna komma med, om det roar dig. Man kommer att visa oss in i salongen för att vänta på den unga damen, men det är troligt, att hon, när hon kommer, finner varken oss eller porträttet. Det kan ju möjligen roa Hans Majestät, att med högst egen hand ta det tillbaka.»
»Hur dags ämnar du dig dit?»
»Kl. 8 på morgonen. Hon är då inte uppstigen ännu, och vi ha fältet fritt. Dessutom — ju förr ju bättre; giftermålet kommer antagligen att alldeles förändra hennes levnadssätt och vanor. Jag måste genast telegrafera till kungen.»
Vi hade hunnit fram till Baker Street och stannade utanför det hus, där Holmes bodde. Han stod och letade i fickan efter sin dörrnyckel, då någon, som hastigt gick förbi, sade:
»God natt, mr Sherlock Holmes!»
Trottoaren var full av folk, men hälsningen tycktes ha kommit från en smärt yngling, klädd i en tjock ulster; med snabba steg hade han ilat förbi oss och var redan ett gott stycke uppåt gatan.
»Den rösten har jag hört förr», sade Sherlock Holmes och följde med blicken den smidiga ynglingagestalten. »Jag undrar, vem tusen karlen var!»
III.
Jag tillbrakte natten vid Baker Street, och Holmes och jag sutto just vid frukostbordet, då kungen av Böhmen störtade in i rummet till oss.
»Har ni verkligen fått tag på det?» utbrast han, i det han lade bägge händerna på Sherlock Holmes' axlar och forskande såg honom in i ögonen.
»Inte ännu.»
»Men ni hoppas kunna få fatt i det?»
»Ja, det gör jag visst.»
»Kom då! Låt oss genast resa dit!»
»Vi måste ha en droska.» »Min vagn håller här nedanför.»
»Det var ju utmärkt.»
Inom ett par minuter voro vi ännu en gång på väg till Briony Lodge.
»Irene Adler är gift», sade Sherlock Holmes.
»Gift! När?»
»I går.»
»Med vem?»
»Med en engelsk jurist vid namn Norton.»
»Men hon älskar honom inte!»
»Det hoppas jag verkligen, att hon gör.»
»Varför det?»
»Emedan det skulle bespara Ers Majestät all fruktan för framtida besvär och förtret. Om den unga damen älskar sin man, älskar hon ej Ers Majestät. Om hon ej älskar Ers Majestät, har hon heller ingen anledning att vilja lägga hinder i vägen för Ers Majestäts planer.»
»Sant nog — och likväl — — ja, jag önskar innerligt, att hon varit av samma stånd som jag. En sådan drottning hon skulle ha varit!»
Kungen försjönk i djup tystnad, som varade ända tills vi uppnått Serpentine-Avenue.
Dörren till Briony Lodge var öppen, och på trappan stod en äldre kvinna. Hon betraktade oss med ett litet hånfullt leende, när vi stego ur vagnen.
»Mr Sherlock Holmes, antar jag?» sade hon.
»Jag är mr Holmes», sade min vän och gav henne en förvånad, frågande blick.
»Jaså. Min matmor sade mig, att ni troligen skulle komma. Hon och hennes man reste i morgse till kontinenten med 5,15-tåget från Charing Cross.»
»Vad säger ni?» nästan skrek Sherlock Holmes, likblek av förargelse och överraskning. »Menar ni, att hon har lämnat England?»
»Ja — och hon kommer aldrig hit igen.»
»Och papperen!» utbrast kungen i förtvivlad ton.
»Allt är förbi!»
»Det skola vi snart se.»
Holmes trängde sig förbi den gamla tjänarinnan och rusade in i salongen, hack i häl åtföljd av kungen och mig. Möblerna i det vackra rummet stodo nu huller om buller; hyllor och bord voro berövade sina prydnadssaker, lådor voro utdragna och tomma; det såg ut, som om husets härskarinna brådskande undersökt dem, innan hon begivit sig på flykten. Holmes sprang fram till ringledningen, sköt tillbaka en liten lucka, stack handen in i nischen och drog fram en fotografi och ett brev. Fotografien föreställde Irene Adler själv i stor toalett; brevet var adresserat till »Sherlock Holmes, Esq. (Att avhämtas)». Min vän slet upp kuvertet, och vi läste det tillsammans alla tre. Det var daterat kl. 12 föregående natt och lydde sålunda:
- »Bäste mr Sherlock Holmes!
Ni gjorde det verkligen riktigt bra — ni lyckades fullkomligt lura mig. Ända till efter alarmsignalen misstänkte jag ingenting. Men då, när jag insåg, att jag själv röjt min hemlighet, började jag fundera på saken. För flere månader sedan hade man varnat mig för er. Man hade sagt mig, att om kungen kunde förmå sig att använda en agent, skulle han välja er. Och man hade gett mig er adress. Trots allt detta, fick ni mig att uppenbara för er, det ni ville veta. Till och med sedan mina misstankar hade vaknat, fann jag det nästan omöjligt att tänka illa om en så snäll, rar, gammal präst. Men, ser ni, jag har varit aktris. Manlig dräkt har jag ofta burit — jag begagnar understundom en dylik, emedan den tillstädjer större frihet. Jag skickade John, min kusk, att bevaka er, gick upp i min sängkammare, tog på mig min »promenadkostym», som jag kallar den, och kom ner igen, just som ni lämnade villan.
Jag följde efter er, tills ni nått ert hem — jag ville vara säker på, att jag verkligen var föremål för den ryktbare mr Sherlock Holmes' intresse. Så önskade jag er »god natt» — det var en smula oförsiktigt av mig — och begav mig till The Temple för att rådgöra med min man.
Vi ansågo båda, att flykt var säkrast, när vi hade fått en så farlig motståndare; därför fann ni boet tomt, när ni kom för att hälsa på. Vad porträttet angår, kan er klient vara lugn. Jag älskar, och jag älskas av en bättre man än han. Kungen kan göra vad han vill utan tanke på att bli hindrad av den, som han så grymt förorättat. Jag behåller hans porträtt endast som säkerhet — som ett slags vapen för att försvara mig mot de mått och steg, han i en framtid möjligen skulle vilja taga emot mig. Jag lämnar kvar ett porträtt, som han kanske, trots allt, gärna vill äga, och jag förblir, bäste mr Sherlock Holmes,
Er uppriktigt tillgivna
Irene Norton,
f. Adler.»
»En sådan kvinna — å! — en sådan kvinna !» utropade kungen av Böhmen, när vi genomläst episteln. »Sade jag er inte, att hon var både slug och beslutsam! Skulle hon inte ha blivit en utomordentlig drottning? Skada, att hon ej stod på samma nivå som jag!»
»Att döma av vad jag sett, tycks damen i fråga stå på en helt annan nivå än Ers Majestät», sade Sherlock Holmes kallt. »Jag är ledsen, att jag ej lyckats föra det lilla uppdrag, Ers Majestät givit mig, till en gynnsammare utgång.»
»Min bäste herre», sade kungen livligt, »utgången av den lilla affär, ni haft om händer, kunde ej vara bättre och gynnsammare. Jag vet, att hennes ord är att lita på. Porträttet är i lika säkert förvar, som om det blivit kastat i elden.»
»Jag är glad, att Ers Majestät säger så.»
»Jag är er oändligt tacksam. Säg mig, på vad sätt jag skall kunna belöna er! Den här ringen — — —»
Han drog en stor smaragd av sitt finger och lade den i sin utsträckta flata hand.
»Ers Majestät har något, som jag skulle sätta än högre värde på.»
»Vad då?»
»Den där fotografien.»
Kungen stirrade förvånad på honom.
»Irenes porträtt?» utropade han. »Ja visst — gärna!»
»Jag ber Ers Majestät mottaga mitt hjärtliga tack. Och nu finnes det intet mer för mig att göra. Jag har äran önska Ers Majestät en lycklig resa.»
Han bugade sig djupt, vände sig om och gick, utan att se den hand, kungen räckte honom, i mitt sällskap hem till sig.
Och detta är berättelsen om hur man lyckades avvända den skandal, som hotade Böhmens konungahus, och om hur Sherlock Holmes bästa planer tillintetgjordes av en kvinna. Sherlock Holmes brukade göra narr av kvinnornas intelligens och fyndighet, men på sista tiden har han låtit bli det. Och när han talar om Irene Adler eller visar hennes porträtt, är det, som existerade ingen annan kvinna i världen — han kallar henne alltid endast »hon».