Jag har upptäckt fjorton särskilda kännemärken till, men dessa äro de tydligaste.»
»Vi skriva alla våra brev på kontoret med den där maskinen, så att det är ej underligt, om den är en smula sliten», sade mr Windibank och gav Holmes en skarp blick ur sina små klara ögon.
»Och nu skall jag visa er något, som är högst intressant, mr Windibank», sade Holmes. »Jag ämnar en av dagarna skriva en liten avhandling om skrivmaskinen och den roll, den spelar i brottmålens historia; det är ett ämne, åt vilket jag ägnat stor uppmärksamhet. Här har jag nu fyra brev, som lära ha kommit från den försvunne mr Angel. De äro alla skrivna med maskin. Överallt äro ej endast e'na otydliga och r'ena utan slutstreck; ni skall även finna — om ni vill begagna er av ett förstoringsglas — att alla de fjorton kännetecknen, jag nyss omnämnde, också förefinnas.»
Mr Windibank reste sig hastigt och tog sin hatt.
»Jag har ingen tid till övers för dylikt fantastiskt prat, mr Holmes», sade han. »Om ni tror er kunna få tag i karlen, så grip verket an, och låt mig veta, när det lyckas för er.»
»Med största nöje», sade Holmes, i det han gick fram och reglade dörren. »Jag kan så gärna först som sist säga er, att jag redan fått tag på honom.»
»Hur? Var?» skrek mr Windibank, blek som ett lik och seende sig omkring, som en råtta i en fälla.
»Å — det tjänar ingenting till — verkligen inte», sade Holmes förbindligt. »Ni kan inte krångla er ifrån det, mr Windibank. Det är alldeles för genomskinligt, och det var ingen artighet ni sade mig, när ni påstod, att jag inte skulle lyckas lösa det här lilla lätta problemet. Det var rätt! Sitt ner och låt oss i lugn och ro tala om saken.»
Mr Windibank hade sjunkit ner på en stol; han var kritvit i ansiktet och stora svettpärlor syntes på hans panna.
»Det — det är — inte straffvärt», stammade han.
»Jag är rädd för, att det inte är det», sade Holmes. »Men oss emellan sagt, Windibank, var det en grym, gement självisk handling, hjärtlös och småsinnad i högsta grad. Låt mig nu framställa sakens gång och utveckling för er — ni kan ju rätta mig, om och när jag begår ett misstag.»
Mr Windibank satt hopkrupen i sin stol med huvudet nedsjunket på bröstet; han såg alldeles förkrossad ut. Holmes satte sina fötter upp mot hörnet av kaminhyllan, stack händerna i byxfickorna, lutade sig tillbaka i länstolen och började tala, mer för sig själv, tycktes det, än till oss.
»En man gifte sig för pengars skull med en kvinna, som var betydligt äldre än han, och hade nyttjanderätt över sin styvdotters inkomster, så länge hon bodde i hemmet. Det var en rätt stor summa för folk i deras samhällsställning, och när de ej längre finge disponera den, skulle skillnaden i deras levnadssätt bli ganska märkbar. Alltså måste de försöka få behålla denna inkomst. Dottern var av ett milt, fogligt sinnelag, ömsint och varmhjärtad; hennes personliga egenskaper tillika med hennes lilla förmögenhet gjorde det antagligt, att hon snart skulle bli gift. Enär hennes giftermål betydde en förlust av hundra pund om året, måste styvfadern söka hindra henne från att gifta sig. Hur bar han sig åt härvidlag? Jo, till en början slog han in på den vanliga vägen: han höll henne hemma och förbjöd henne allt umgänge med jämnåriga. Men snart fann han, att detta ej längre var lämpligt. Flickan blev upprorisk, förfäktade sina rättigheter och förklarade slutligen, att hon ämnade bevista en bal,
