Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


vartill hon fått bjudning. Vad gjorde väl då hennes uppfinningsrike styvfar? Han fick en ide, som gör mer heder åt hans huvud än åt hans hjärta. Med sin hustrus medgivande och hjälp förklädde han sig, dolde sina skarpa ögon bakom färgade glasögon, prydde sitt ansikte med falska mustascher och polisonger, sänkte sin klara röst till en dämpad viskning, och dubbelt säker till följd av den unga flickans närsynthet, uppträdde han som mr Hosmer Angel och höll alla tillbedjare på avstånd genom att själv göra henne sin kur.»

»Det var först bara på skämt», mumlade mr Windibank. »Vi trodde aldrig, att hon skulle bli så betagen.»

»Mycket troligt. Men hur det nu var, så blev den unga damen 'betagen', och som hon var fullt övertygad om, att hennes styvfar befann sig i Frankrike, hade hon ej den minsta tanke på bedrägeri. Hon kände sig smickrad av den fine herrns uppmärksamhet, och detta så mycket mer, som hennes mor högt uttalade sin beundran för honom. Så gjorde mr Angel visit; det var ju tydligt, att saken måste drivas till sin spets, om det önskade resultatet skulle kunna uppnås. Möten beramades, förlovning ingicks — man måste ju på allvar försäkra sig om, att flickan ej vände sin håg till någon annan. Men bedrägeriet kunde ej länge fortgå på detta vis. De föregivna resorna till Frankrike blevo besvärliga. Det bästa var att avsluta affären på ett sådant sätt, att det skulle göra ett djupt intryck på den unga flickans känsliga sinne och hindra henne från att på länge tänka på någon annan friare. Härav kom sig trohetslöftet, beseglat med handen på bibeln; härav kommo antydningarna om möjligheten av en stundande olycka, samma dag vigseln skulle ske. James Windibank önskade, att miss Sutherland skulle känna sig så bunden vid Hosmer Angel och så oviss om dennes öde, att hon under de närmaste tio åren åtminstone ej skulle vilja lyssna till en annan man. Han förde henne så långt som till kyrkodörren, och sedan, eftersom han ej kunde gå längre, försvann han, begagnande sig av det gamla vanliga skälmstycket att stiga in genom ena dörren på en täckvagn och ut genom den andra. Sådan var händelsernas gång, eller hur, mr Windibank?»

Under det Holmes talade, hade den besökande i viss mån återfått sin självbehärskning, och steg nu upp från sin plats med ett hånleende på sitt bleka ansikte.

»Det är ju möjligt, mr Holmes», sade han, »men ni, som är så slängd i lagens tolkning, borde veta, att det är ni, som är lagbrytare, och inte jag. Jag har aldrig gjort något straffvärt, men så länge ni håller dörren där låst och reglad, utsätter ni er för åtal för överfall och olagligt våld.»

»Lagens arm kan ej nå er — däri har ni rätt», sade Holmes i det han drog regeln från dörren och slog upp denna på vid gavel, »men jag känner ingen, som bättre än ni förtjänar straff. Om den unga flickan har en bror eller en vän, borde han ge er ett duktigt kok stryk. För tusan!» fortsatte han, när han blev varse det hånfulla uttrycket i mannens ansikte, »det tillhör visserligen ej mina skyldigheter mot min klient, men här hänger min ridpiska, och jag tror sannerligen, att jag skall göra mig själv det nöjet — — —»

Han skulle just fatta tag i piskan, då ljudet av hastiga steg i trappan och en häftig smäll i ytterdörren hördes; genom fönstret kunde vi se mr Windibank ila gatan uppför, så fort benen ville bära honom.

»Det var mig en genompiskad kanalje», sade Holmes skrattande, i det han ånyo slog sig ner i sin länstol. »Den uslingen kommer att begå det ena brottet efter det andra, tills han gör ett riktigt skurkstreck och