Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


trädgårdsland skiljas från den häck, som kantar landsvägen. En poliskonstapel stod på vakt vid köksdörren.

»Var snäll och öppna dörren», sade Holmes. »Det var uppe i den där trappan unge mr Cunningham stod och såg de två männen brottas precis på samma ställe, där vi nu stå. Gamle mr Cunningham befann sig i det där fönstret — det andra till vänster — och han såg karlen gå sin väg till vänster om busken därborta. Det gjorde sonen också. De äro båda säkra därpå. Så sprang mr Alec ut och lade sig på knä bredvid den särade kusken. Marken är mycket hård, ser ni, och det finns inga spår eller märken efter dem.»

Under det han talade kommo två män nedför trädgårdsgången. Den ene var en äldre herre med starkt markerat, rynkigt ansikte och sömniga ögon; den andre var en ung, rask fyr, vars glada, leende uppsyn och pråliga klädsel stodo i stark motsats till det sorgliga ärende, i vilket vi voro stadda.

»Håller ni på ännu?» sade han till Holmes. »Jag trodde, att ni Londonherrar aldrig misstogo er. Ni tycks inte vara så särdeles kvicktänkta, när allt kommer omkring.»

»Åh, ni får ge oss litet tid», svarade Holmes.

»Ja, det ser ut, som om ni behövde det» sade unge Alec Cunningham. »Efter allt att döma, finns det inte den minsta ledtråd.»

»Jo, det finns en», inföll inspektören. »Vi trodde, att om vi bara kunde få reda på — — Herre Gud, mr Holmes, hur är det fatt?»

Min stackars väns ansikte hade plötsligt undergått en förskräcklig förvandling. Hans ögon rullade vilt i sina hålor, anletsdragen voro hemskt förvridna, och med ett undertryckt jämmerskri föll han raklång ner på marken. Både ledsna och ängsliga över det häftigt påkomna, svåra anfallet, buro vi honom in i köket, där han tungt flämtande en lång stund blev liggande orörlig i en länstol. Slutligen reste han sig upp och bad om ursäkt för sin svaghet.

»Watson kan säga er, att jag helt nyss tillfrisknat från en svår sjukdom», sade han urskuldande. »Jag har allt emellanåt sådana här nervösa anfall.»

»Vill ni inte låta mig skjutsa er hem?» sade gamle mr Cunningham.

»Nej tack; då jag nu väl är här, skulle jag gärna vilja förvissa mig om en sak. Det är mycket lätt gjort.»

»Vad är det, ni vill ha reda på?»

»Jo, ser ni, jag håller det inte alls för omöjligt, att den stackars William kommit hit, sedan tjuven brutit sig in i huset. Ni tycks ta för avgjort, att denne visserligen brutit upp dörren, men aldrig hunnit med mer.»

»Jag tycker, att det inte kan bli tu tal om den saken», sade mr Cunningham allvarligt. »Min son hade ju ännu ej gått till sängs — han skulle nödvändigt ha hört, om någon gått omkring inne i rummen.»

»Var satt han?»

»Jag satt och rökte i mitt toalettrum.»

»Vilket fönster hör dit?»

»Det sista på vänster hand — det ligger alldeles intill min fars.»

»Båda herrarna hade naturligtvis lamporna tända?»

»Ja visst.»

»Det finns ett par omständigheter, som förefalla mig mycket egendomliga», sade Holmes småleende. »Är det inte bra besynnerligt att en inbrottstjuv — och därtill en, som ej saknade erfarenhet — skulle med berått mot bryta sig in i ett hus, där han av de upplysta fönstren kunde förstå, att åtminstone ett par av familjens medlemmar ännu voro vakna?»