»Ja, han måste ha varit djärv och kallblodig.»
»Och om den här affären ej varit så högst egen och ovanlig, skulle vi ju ej ha vänt oss till er för att få råd och hjälp, inföll mr Alec. »Er åsikt, att karlen skulle ha hunnit råna och stjäla, innan William anföll honom, är både löjlig och otänkbar. Vi skulle ju i så fall ha funnit rummen i oordning och de saker borta, soni han behagat tillägna sig.»
»Det beror på, vilka dessa saker voro», genmälte holmes. »Ni får ej glömma, att vi ha att göra med en bov, som ej hör till det vanliga slaget och som tycks arbeta efter egen plan och metod. Tänk bara på alla de besynnerliga saker han tog från Actons — ja, vad var det nu? — ett segelgarnsnystan, en brevpress och åtskilligt annat smått och gott i den vägen!»
»Vi överlämna saken helt och hållet i edra händer, mr Holmes», sade gamle mr Cunningham. »Allt, som ni själv eller inspektören föreslår, skall naturligtvis, så vitt möjligt är, bli utfört.»
»För det första», sade Holmes», skulle det vara bra om ni ville utfästa en belöning; förslaget måste genast komma från er, ty det dröjer nog, innan myndigheterna kunna bli överens om summan, och det är nödvändigt att dylika mått och steg tagas så fort som möjligt. Jag har skrivit ett litet koncept; kanske ni vill underteckna det. Femtio pund var tillräckligt, tyckte jag.»
»Jag ger gärna fem hundra», sade fredsdomaren och tog det stycke papper och den penna, Holmes räckte honom.
»Det här är emellertid inte fullt korrekt», tillade han, sedan han läst igenom det skrivna.
»Jaså — ja, jag hade litet bråttom, när jag skrev det.»
»Ni börjar så här: 'Omkring en kvart på ett tisdag natt gjordes ett försök, etc.'; men det var i själva verket en kvart på tolv.»
Misstaget smärtade mig, ty jag visste, hur mycket Holmes lade dylika små »distraktioner» vid sig. Det var hans specialitet att vad fakta anginge vara fullt noggrann och aldrig ta miste, men hans sjukdom hade försvagat hans minne, och denna lilla händelse styrkte mig i min åsikt, att han ej ännu återvunnit varken kropps- eller själskrafter. Han tycktes ett ögonblick ganska förvirrad och nedslagen; inspektören rynkade pannan, och Alec Cunningham brast ut i skratt. Den gamle herrn rättade emellertid misstaget och gav Holmes papperet tillbaka.
»Laga, att det blir tryckt så fort som möjligt», sade han. »Det var sannerligen ingen dum idé, mr Holmes.»
Holmes lade den lilla pappersbiten mycket omsorgsfullt ner i sin plånbok.
»Och nu», sade han på sitt vanliga bestämda sätt, »vore det kanske bäst, att vi tillsammans ginge igenom hela huset och förvissade oss om, att denna högst ovanliga inbrottstjuv verkligen inte fört bort någonting.»
Innan han gick in, undersökte Holmes den dörr, som blivit uppbruten. Det var tydligt, att en mejsel eller en stor kniv blivit instucken och låset på så sätt förstört; vi kunde i trävirket se märkena efter densamma.
»Ni använder således aldrig några bommar för dörrarna?», frågade han.
»Nej — vi ha ej ansett det nödvändigt.»
»Har ni ingen hund?»
»Jo — men han står bunden på andra sidan av huset.»
»Hur dags går tjänstfolket och lägger sig?»
»Vid tiotiden.»
»Jag har trott mig förstå, att även William vid den tiden brukade vara i säng?»
»Ja.»
